lugnagatan
2011-03-26, 20:55
Dom gula Oxalis-blommorna hade nätt och jämt orkat rulla upp sig för dagen då jag tog ett sista farväl av gårdshunden och tog den bekväma bussen till Herakleon.
Där måste man byta till direktbussen till Chania. Den stannar visserligen i Rethymno men bara för avstigning. Där hann jag med och slänga i mig en mugg med kaffe - förtäring får inte medtagas in i bussen - på dom tre minuter chauffören gav mig. Han gav en gest till mig som antagligen betydde "tiden är ute" , men jag lyckade uppfatta den på annat sätt för att dra ut på tiden, och för att slänga muggen i en papperskorg utan att han skulle köra ifrån mig. Jag tänkte på talet om "det onda ögat" när jag såg blicken, men min vilja var lika stark , och tvekampen drog ut på tiden - den ledde helt enkelt till mer tid: det "onda ögat " är inte ont om man ger det tid. Det finns en motsättning i uppfattningen att man undviker att se i ögonen i Grekland, å ena sidan, och om det "onda ögat" , alltså att blängande skulle ställa till med skada, å den andra: Det onda ögat är inte ont !
Vid inloppet till Souda-viken låg ett militärt fartyg och höll vakt. Det händer någonting den sista milen innan Chania, det känns plötsligt varmare. Det växer tätt med Oleander och Mimosa utmed vägkanten och här och där står jättestor vild dill.
Ett dånande hördes från ett jaktplan som passerade på låg höjd. Inne i Chania såg jag mycket riktigt en amerikansk och norsk pilot på ett café. Det bekräftades av nyheterna med dom norska jaktplanen på Souda-flygplatsen. Men grekerna själva deltar inte med militära insatser i det nära grannlandet i Afrika, man har av tradition ett gott förhållande till arabländerna i Afrika och måste gå en diplomatisk balansgång.
Busstationen i Chania är hemskt tråkig, och i jämförelse med Herakleon är informationen lika med noll. Man får ta god tid på sig och räkna med att missa en buss för att ta nästa. Numret på den buss man ska med står inte någonstans. Det finns en kiosk utanför med någon slags samordnare där man kan fråga, men man kan bli nonchalerad, och man ska akta sig för att stöta sig med den personal som tar biljetterna utanför bussen och hjälper till med bagaget, dom skriker i bästa fall rakt ut om man frågar, antagligen för att dom inte vet. Chaufförerna är däremot normalt balanserade och lugna i sitt sätt. Men det här går förstås att lära sig . Nu har jag lärt mig det viktiga med vilken sida man ställer in bagaget, på höger sida om man inte ska långt...
Äntligen har jag all tid i världen till att ta mig hem till mitt nya kryp-in, och jag tar verkligen god tid på mig och stannar till inne i själva "hjärtat" , i mitten av den korsformade byggnaden som är saluhallen. Där är det klassika caféet och där finns ett mycket gott filterkaffe, en stor kopp.
Här kommer gatubarnen och tigger vid bordet, och det var roligt att se dom köpa en stor påse nötter för slanten och gå stolta ut därifrån.
Andra dagar kom ett par gatuflickor eller -pojkar, med ett dragspel. Det är faktiskt dom enda gångerna nu för tiden som jag får höra "Aldrig på en söndag!" , mycket tafatt spelat, ibland bara några toner åt gången, som låter som "jag vet inte om jag vågar..." .
Men första dagen nalkades den kinesiska gatuförsäljaren, glad i hågen. Jag viftade direkt med handen, vilket förstås uppfattades på rakt motsatt sätt. Jag vet att man i Grekland aldrig ska visa upp handflatan för folk, det kan vara mycket upprörande, men en kines ska man säga till på skarpen: Jag blev lite arg när hon ändå kommer fram, och sade då till på engelska, vilket kanske t.o.m. chockade henne , inte bara sårade, men det gör jag aldrig mer om, det är det inte värt: bara nonchalera, visa inte en min om du så får det där bordet med skräp ända in under näsan.
Men visst har jag åkt dit. En kväll köpte jag en liten men stark ficklampa, med lysdioder, så att jag kan se var jag är någonstans när jag vaknar på natten i min "grotta".
(Att visa handflatan var dock ett effektivt sätt att få koll på min arga gårdshund som jag nu lämnat, helst med spretande fingrar, då vet hunden inte hur den ska göra.)
I min "grotta" finnns en nisch lågt ned i muren, där en gång vatten rann fram. Längre in välver sig taket på båda sidor. Gamla stan i Chania kännetecknas av sina dramatiska husbyggen på, i och av äldre husreser. Så river man kanske igen och husresterna blandas på ett nytt sätt- som att blanda och ge. Men resultatet ser väldigt spännande ut. Finns det något riksantikvarieämbete här ?
Kranvattnet i Chania smakar bättre än i Heronissos, men glöm inte att det finns en ledning med bättre vatten från bergen som löper genom Hersonissos hamn, men det tappas endast ur allmänna kranar i nischer här och där utmed vägen!
Hemkomst sent på kvällen. I farstun slås dörren upp till min granne: Det är hon ! Den kinesiska gatuförsäljerskan! Förskräckt ryggar hon tillbaka in i det minimala rummet med bordet med alla sakerna. Det är lite lyhört. På kvällen hörs hur hon pladdrar upprört om sitt liv här på Kreta, men det kan jag nog stå ut med. Jag kan bara inte förstå hur dessa försäljare kan få ihop pengar till hyra och mat, och så går dom omkring med mobiler och fifflar och pratar och sms:ar med varandra. Vilka har lurat dom till denna förskräckliga tillvaro - inte värt att bekymra sig , bara nonchalera.
Min hyresvärd gav mig min postadress, men den fungerade inte, breven kom inte fram. En kväll sitter jag på en utomhus - favorit - restaurang, alldeles vid sidan om kyrkan som ligger på väg ned till den gamla hamnen. Här står en rad med yviga palmer, så att man får rätt "medelhavskänsla", här kan jag sitta och se vilka som går i kyrkan, det är många som gör, i alla åldrar, och vid sidan om finns kyrkans soppkök där riktigt fattiga kommer och hämtar ut förnödenheter i en plastkasse.
Här är ett stort torg, och den moské-liknande byggnad som varit hammam ("bastubad") då turkarna var här, ligger bredvid. Och på den står namnet på den gata som jag trodde att jag bodde vid: "Kallinikou Sarpaki" . Det är egentligen en gränd som alltså sträcker sig hit, ända från, torget "1821". Vid närmare undersökning visade sig denna långa gränd bruten på flera ställen, och man kan hitta rester av den inne i gränderna, och jag fann senare gamla skyltar som det står "parodos..." på, alltså "avväg", och det är på en av dom "avvägarna" från "Kalliniki Sarpaki" som jag bor på.
Men denna kväll, när jag var mindre vetande, frågar jag helt apropå, restaurangpersonalen om dom känner till adressen "Kalliniki Sarpaki 1 ":
-Ja, det är här ! , får jag till svar,
Det var alltså till detta favoställe som mina brev gått. Men jag ska nu gå till brevbärarexpeditionen också och höra med dom.
Dagen detta inträffade var också en fantastisk dag på andra sätt. Det var den nationella helgdagen i mars då man firar revolutionen. Och denna dag blev det strålande väder - inte ett moln - som på beställning. Antagligen den vackraste dagen sedan jag började bo på Kreta. Men denna dag skulle också min säng ha levererats, men på det sätt som jag lärt mig ska vara det typiskt grekiska manéret skjuts nu detta framåt i tiden. Leverantören sade i telefonen att det var revolutionen 1822 som ska firas, men det var antagligen redan 1821 som det hela började.
Det var en lång parad som ledde fram till framsidan av saluhallen där den upplöstes. Det var folk från räddningstjänst, med rött kors, och olika folkgrupper i sina historiska dräkter, oftast med den äldre flaggan med vitt kors på blå botten, som sitter upp i hörnet på den nuvarande.
Folk strömmade sedan ned i den gamla hamnen, och det var häpnadsväckande hur vackert allt var. Inåt land såg det snöklädda massivet ut som en gräddbakelse högt uppe i himlen. Förbluffande !
Där måste man byta till direktbussen till Chania. Den stannar visserligen i Rethymno men bara för avstigning. Där hann jag med och slänga i mig en mugg med kaffe - förtäring får inte medtagas in i bussen - på dom tre minuter chauffören gav mig. Han gav en gest till mig som antagligen betydde "tiden är ute" , men jag lyckade uppfatta den på annat sätt för att dra ut på tiden, och för att slänga muggen i en papperskorg utan att han skulle köra ifrån mig. Jag tänkte på talet om "det onda ögat" när jag såg blicken, men min vilja var lika stark , och tvekampen drog ut på tiden - den ledde helt enkelt till mer tid: det "onda ögat " är inte ont om man ger det tid. Det finns en motsättning i uppfattningen att man undviker att se i ögonen i Grekland, å ena sidan, och om det "onda ögat" , alltså att blängande skulle ställa till med skada, å den andra: Det onda ögat är inte ont !
Vid inloppet till Souda-viken låg ett militärt fartyg och höll vakt. Det händer någonting den sista milen innan Chania, det känns plötsligt varmare. Det växer tätt med Oleander och Mimosa utmed vägkanten och här och där står jättestor vild dill.
Ett dånande hördes från ett jaktplan som passerade på låg höjd. Inne i Chania såg jag mycket riktigt en amerikansk och norsk pilot på ett café. Det bekräftades av nyheterna med dom norska jaktplanen på Souda-flygplatsen. Men grekerna själva deltar inte med militära insatser i det nära grannlandet i Afrika, man har av tradition ett gott förhållande till arabländerna i Afrika och måste gå en diplomatisk balansgång.
Busstationen i Chania är hemskt tråkig, och i jämförelse med Herakleon är informationen lika med noll. Man får ta god tid på sig och räkna med att missa en buss för att ta nästa. Numret på den buss man ska med står inte någonstans. Det finns en kiosk utanför med någon slags samordnare där man kan fråga, men man kan bli nonchalerad, och man ska akta sig för att stöta sig med den personal som tar biljetterna utanför bussen och hjälper till med bagaget, dom skriker i bästa fall rakt ut om man frågar, antagligen för att dom inte vet. Chaufförerna är däremot normalt balanserade och lugna i sitt sätt. Men det här går förstås att lära sig . Nu har jag lärt mig det viktiga med vilken sida man ställer in bagaget, på höger sida om man inte ska långt...
Äntligen har jag all tid i världen till att ta mig hem till mitt nya kryp-in, och jag tar verkligen god tid på mig och stannar till inne i själva "hjärtat" , i mitten av den korsformade byggnaden som är saluhallen. Där är det klassika caféet och där finns ett mycket gott filterkaffe, en stor kopp.
Här kommer gatubarnen och tigger vid bordet, och det var roligt att se dom köpa en stor påse nötter för slanten och gå stolta ut därifrån.
Andra dagar kom ett par gatuflickor eller -pojkar, med ett dragspel. Det är faktiskt dom enda gångerna nu för tiden som jag får höra "Aldrig på en söndag!" , mycket tafatt spelat, ibland bara några toner åt gången, som låter som "jag vet inte om jag vågar..." .
Men första dagen nalkades den kinesiska gatuförsäljaren, glad i hågen. Jag viftade direkt med handen, vilket förstås uppfattades på rakt motsatt sätt. Jag vet att man i Grekland aldrig ska visa upp handflatan för folk, det kan vara mycket upprörande, men en kines ska man säga till på skarpen: Jag blev lite arg när hon ändå kommer fram, och sade då till på engelska, vilket kanske t.o.m. chockade henne , inte bara sårade, men det gör jag aldrig mer om, det är det inte värt: bara nonchalera, visa inte en min om du så får det där bordet med skräp ända in under näsan.
Men visst har jag åkt dit. En kväll köpte jag en liten men stark ficklampa, med lysdioder, så att jag kan se var jag är någonstans när jag vaknar på natten i min "grotta".
(Att visa handflatan var dock ett effektivt sätt att få koll på min arga gårdshund som jag nu lämnat, helst med spretande fingrar, då vet hunden inte hur den ska göra.)
I min "grotta" finnns en nisch lågt ned i muren, där en gång vatten rann fram. Längre in välver sig taket på båda sidor. Gamla stan i Chania kännetecknas av sina dramatiska husbyggen på, i och av äldre husreser. Så river man kanske igen och husresterna blandas på ett nytt sätt- som att blanda och ge. Men resultatet ser väldigt spännande ut. Finns det något riksantikvarieämbete här ?
Kranvattnet i Chania smakar bättre än i Heronissos, men glöm inte att det finns en ledning med bättre vatten från bergen som löper genom Hersonissos hamn, men det tappas endast ur allmänna kranar i nischer här och där utmed vägen!
Hemkomst sent på kvällen. I farstun slås dörren upp till min granne: Det är hon ! Den kinesiska gatuförsäljerskan! Förskräckt ryggar hon tillbaka in i det minimala rummet med bordet med alla sakerna. Det är lite lyhört. På kvällen hörs hur hon pladdrar upprört om sitt liv här på Kreta, men det kan jag nog stå ut med. Jag kan bara inte förstå hur dessa försäljare kan få ihop pengar till hyra och mat, och så går dom omkring med mobiler och fifflar och pratar och sms:ar med varandra. Vilka har lurat dom till denna förskräckliga tillvaro - inte värt att bekymra sig , bara nonchalera.
Min hyresvärd gav mig min postadress, men den fungerade inte, breven kom inte fram. En kväll sitter jag på en utomhus - favorit - restaurang, alldeles vid sidan om kyrkan som ligger på väg ned till den gamla hamnen. Här står en rad med yviga palmer, så att man får rätt "medelhavskänsla", här kan jag sitta och se vilka som går i kyrkan, det är många som gör, i alla åldrar, och vid sidan om finns kyrkans soppkök där riktigt fattiga kommer och hämtar ut förnödenheter i en plastkasse.
Här är ett stort torg, och den moské-liknande byggnad som varit hammam ("bastubad") då turkarna var här, ligger bredvid. Och på den står namnet på den gata som jag trodde att jag bodde vid: "Kallinikou Sarpaki" . Det är egentligen en gränd som alltså sträcker sig hit, ända från, torget "1821". Vid närmare undersökning visade sig denna långa gränd bruten på flera ställen, och man kan hitta rester av den inne i gränderna, och jag fann senare gamla skyltar som det står "parodos..." på, alltså "avväg", och det är på en av dom "avvägarna" från "Kalliniki Sarpaki" som jag bor på.
Men denna kväll, när jag var mindre vetande, frågar jag helt apropå, restaurangpersonalen om dom känner till adressen "Kalliniki Sarpaki 1 ":
-Ja, det är här ! , får jag till svar,
Det var alltså till detta favoställe som mina brev gått. Men jag ska nu gå till brevbärarexpeditionen också och höra med dom.
Dagen detta inträffade var också en fantastisk dag på andra sätt. Det var den nationella helgdagen i mars då man firar revolutionen. Och denna dag blev det strålande väder - inte ett moln - som på beställning. Antagligen den vackraste dagen sedan jag började bo på Kreta. Men denna dag skulle också min säng ha levererats, men på det sätt som jag lärt mig ska vara det typiskt grekiska manéret skjuts nu detta framåt i tiden. Leverantören sade i telefonen att det var revolutionen 1822 som ska firas, men det var antagligen redan 1821 som det hela började.
Det var en lång parad som ledde fram till framsidan av saluhallen där den upplöstes. Det var folk från räddningstjänst, med rött kors, och olika folkgrupper i sina historiska dräkter, oftast med den äldre flaggan med vitt kors på blå botten, som sitter upp i hörnet på den nuvarande.
Folk strömmade sedan ned i den gamla hamnen, och det var häpnadsväckande hur vackert allt var. Inåt land såg det snöklädda massivet ut som en gräddbakelse högt uppe i himlen. Förbluffande !