Ingela
2010-07-21, 00:00
Jag har semester i fyra dagar. Jag sitter sent på kvällen på balkongen med ett glas rosé, känner dom ljumma vindarna och tänker att fan va trött jag är på alla som klagar på värmen. Det är ju när vi har runt trettio grader på dagarna som vi får dom gudomliga trolska nätterna, medelhavsnätterna med dom ljumma vindarna, gräshopporna som spelar, den djupblå himlen med stjärnorna, dofterna...
Jag sitter där och sippar, lite smålullig, och minns alla stjärnklara nätter, fullmånenätter, heta nätter, galna nätter, magiska nätter.
I Grekland - landet som stulit min själ och mitt hjärta.
Jag undrar var alla är, varför sitter inte alla ute på balkongerna, njuter så som jag gör. Vad är det för fel på oss...hur många såna här välsignade kvällar och nätter har vi per år, varför sitter vi inte ute på gården eller balkongen och bara njuter, samtalar, stickar, rullar tummarna, dricker ett glas vin, umgås??? Varför prunkar inte våra balkonger av blommor planterade i plåtburkar från stormarknaden?
Om mindre än tre veckor är jag där igen, den här gången i sällskap av min dotter. Jag ser så mycket fram emot att upptäcka det genom en två-årings perspektiv. Jag misstänker att
jag kommer att uppleva kringstrykande katter och hundar aningen mer intensivt än jag gjort hittills.
Jag har så många gånger i mitt liv mått mindre bra, men varje gång har Grekland funnits där och lyft upp mig, visat mig magin, viskat till mig genom månbelysta olivlundar, anförtrott mig om dramatiska öden långt mer tragiska än mitt. Jag har halkat fram på Parthenons blankpolerade stenar, sett ut över ett oändligt Athen, likom jag har sett ut över ett oändligt hav glittrande i månljuset, jag har vandrat i timmar genom gränder som bara med sin blotta existens fyllt mig med glädje över det enklas skönhet. Blått. Vitt. Turkost. Grönt. Jag har simmat i havet och skrattat högt över hur ljuvligt det känts.
Jag har mött fantastiska människor som jag delat fantastiska middagar med, där desserten bestått av druvor kapade från klasarna ovanför mitt huvud, jag har dansat ringdans tills svetten runnit, och gråtit av rörelse när gamla människor lagt sin sista ork i några ystra danssteg som om dom vore tjugo för evigt. Jag har lyssnat till den mest underbara musik som några få personer transformerat till starka känslor som riktat sig direkt till mig.
Och det är just det - i Grekland är allt för evigt.
Allt är magiskt.
Livet betyder något, är något större än tiden mellan alla vardagsbestyr. Livet ÄR där. Just nu. Hela tiden.
Jag sitter där och sippar, lite smålullig, och minns alla stjärnklara nätter, fullmånenätter, heta nätter, galna nätter, magiska nätter.
I Grekland - landet som stulit min själ och mitt hjärta.
Jag undrar var alla är, varför sitter inte alla ute på balkongerna, njuter så som jag gör. Vad är det för fel på oss...hur många såna här välsignade kvällar och nätter har vi per år, varför sitter vi inte ute på gården eller balkongen och bara njuter, samtalar, stickar, rullar tummarna, dricker ett glas vin, umgås??? Varför prunkar inte våra balkonger av blommor planterade i plåtburkar från stormarknaden?
Om mindre än tre veckor är jag där igen, den här gången i sällskap av min dotter. Jag ser så mycket fram emot att upptäcka det genom en två-årings perspektiv. Jag misstänker att
jag kommer att uppleva kringstrykande katter och hundar aningen mer intensivt än jag gjort hittills.
Jag har så många gånger i mitt liv mått mindre bra, men varje gång har Grekland funnits där och lyft upp mig, visat mig magin, viskat till mig genom månbelysta olivlundar, anförtrott mig om dramatiska öden långt mer tragiska än mitt. Jag har halkat fram på Parthenons blankpolerade stenar, sett ut över ett oändligt Athen, likom jag har sett ut över ett oändligt hav glittrande i månljuset, jag har vandrat i timmar genom gränder som bara med sin blotta existens fyllt mig med glädje över det enklas skönhet. Blått. Vitt. Turkost. Grönt. Jag har simmat i havet och skrattat högt över hur ljuvligt det känts.
Jag har mött fantastiska människor som jag delat fantastiska middagar med, där desserten bestått av druvor kapade från klasarna ovanför mitt huvud, jag har dansat ringdans tills svetten runnit, och gråtit av rörelse när gamla människor lagt sin sista ork i några ystra danssteg som om dom vore tjugo för evigt. Jag har lyssnat till den mest underbara musik som några få personer transformerat till starka känslor som riktat sig direkt till mig.
Och det är just det - i Grekland är allt för evigt.
Allt är magiskt.
Livet betyder något, är något större än tiden mellan alla vardagsbestyr. Livet ÄR där. Just nu. Hela tiden.