UlfWiman
2010-07-12, 18:14
…sa Gabriella när hon kom för att städa en morgon.
Jag som aldrig har sovmorgon sov till 11.15 denna dag.
Detta ska icke upprepas.
Jodå, jag lever i allra högsta grad, men är lite försiktig på Kretafronten.
Insikten om att jag måste kunna gå med enbart krycka och inte rollator
har skramlat ner ”hårt”.
Varje dag är en ny träning och det går så sakta framåt.
–Men vem har bråttom?
Kreta har legat på sin plats i x-antal tusen år och lär nog ligga kvar när jag
tar mig dit igen. Ett försök är planerat den 25 september från Luleå.
Om jag är stadig nog och kan stå utan stöd. Att gå utan stöd har jag gett upp
tanken på totalt. Det fungerar bara inte.
Om någon har ett balanssinne till övers så får ni gärna ta kontakt med mig.
Detta är ingen klagosång från mig om att livet är för djäkligt. Jag har haft ett
mycket bra liv och haft förmånen att kunna göra det mesta jag velat.
Mina mest positiva år med minnen kommer alla från det konstiga landet Grekland.
Där pratar de inte ens svenska utan bara grekiska.
Den största saknaden som jag upplever är faktiskt alla dessa galande tuppar som
alla går fel i tiden. Därefter så kommer maten och olivoljan.
–Visst!
Det går att köpa substitut här i Sverige, men knappast som pensionär.
Alla dessa dåliga grönsaker som säljs här. Försök att sälja de på en marknad
någonstans på Kreta. Du blir garanterat utslängd. Inte allt är dåligt, för det
finns guldkorn även här, men det kostar. Då pratar jag om lokalproducerat grönt och lokalt slaktat lamm. Där börjar det likna något, men timjandoftande vindar lär det väl aldrig bli. Så det är tur att jag har fantasi i alla fall. I och för sig är inte renstek helt fel med enbär/messmör-sås och till efterrätt hjortron med glass.
Livet som pensionär upplever jag som dö-tråkigt. Hade jag inte haft mina filmer
och textningar så hade jag säkert suttit på ”hispan”. Det kan verka fint för de som
inte är pensionerade att bara gå och lata sig hela dagarna och dessutom få betalt.
–Jo, första året var helt okej och halva det andra.
Sedan kom uttråkigheten eller vad man nu ska kalla det. Inget att göra,
ingen att bry sig i eller om.
–Göra vad man vill.
–Jo, jo läsa böcker går alltid bra och man blir inte dummare i alla fall.
–Långa promenader skulle vara skönt att gå på, men där sätter de kroppsliga
förmågorna stopp.
Under sommaren lever jag faktiskt upp till 500 %. Kan gå och handla(800m) alldeles själv med min ”cyckel” som följeslagare.
–Det är frihet!
Under vintern är det endast färdtjänst som gäller. 80.- tur o retur till affären,
så det gäller att planera.
Däremot så ser jag inte allt som problem runt ikring mig, utan det är bara lite
svårigheter som måste övervinnas för att jag ska fixa allting.
Humöret får väl sina smällar ibland, men jag är för det mesta på ett
strålande livshumör. Ingenting är omöjligt, det tar bara lit mera tid.
Åter till Kreta och Grekland.
Den dagen som jag flyttar tillbaka kan jag inte bo i mitt gamla näste utan
måste skaffa en annan lägenhet som inte har några trappor. Det finns en
i Villa Katerina, men den är nästan aldrig ledig. Men med lite tur så kanske!
Allt är i ett plan så jag kan gå och handla med ”cykeln” som följeslagare och bärhjälp.
–Kanske, kanske och hoppas, hoppas!
Det finns fortfarande delar på ön som jag inte varit på och vissa som jag
vill tillbaka till. Gavdos och Tsoutsouros är två ställen.
G för att det inte finns någonting att göra förutom att träffa mina holländska
vänner och T för lugnet och det äkta Kreta.
Det finns faktiskt ett genuint Kreta utanför turismen och den delen älskar jag.
Enklaste sättet att hitta det är att ta en lokalbuss uppåt bergen. Gärna på den
mittersta eller sydöstra delen. Kliv sedan av i någon lämplig by som ser ok ut.
Där börjar livet. Det finns inga trestjärniga hotell eller fina restauranger och barer.
Men jag garanterar att du inte behöver svälta eller sova under bar himmel.
Var bara öppen och ödmjuk så ordnar sig allt. Kanske lite främmande mot det
du är van vid, men garanterat en upplevelse.
Ett stilla bytorg med sitt kafenion och de obligatoriska gubbarna.
När man har satt sig ner och beställt något så går det inte lång stund förrän den
första trevaren kommer.
–Allmanga?
–Oxi, svedias!
Sedan går det av bara farten. På tragglande engelska, tyska och grekiska blir
du förhörd. Hittills har jag i alla fall klarat mig på den grekiska jag kan och engelska.
För husbehov läser jag och förstår tyska obehindrat, men pratar som en kratta(om nu krattor kan prata).
När detta inträffar så har du ett möte med det äkta Kreta. Många är de historier som jag har hört berättats om kriget och framåt. Vad som är sant eller fiktion får du själv bedöma. Men det ligger ett frö av sanning i det mesta.
Myten om Sverige med isbjörnar på gatorna finns inte kvar, men många tror fortfarande att vi har snö året runt. Den myten går det också att avliva med lite bilder hemifrån i midsommartid.
Ja, nu vet ni i alla fall att jag lever och mår bra, att sedan lekamen är skrotfärdig
är det inte så mycket att göra åt. Men som dottern sa liket rör på sig fortfarande.
//Uffe
Jag som aldrig har sovmorgon sov till 11.15 denna dag.
Detta ska icke upprepas.
Jodå, jag lever i allra högsta grad, men är lite försiktig på Kretafronten.
Insikten om att jag måste kunna gå med enbart krycka och inte rollator
har skramlat ner ”hårt”.
Varje dag är en ny träning och det går så sakta framåt.
–Men vem har bråttom?
Kreta har legat på sin plats i x-antal tusen år och lär nog ligga kvar när jag
tar mig dit igen. Ett försök är planerat den 25 september från Luleå.
Om jag är stadig nog och kan stå utan stöd. Att gå utan stöd har jag gett upp
tanken på totalt. Det fungerar bara inte.
Om någon har ett balanssinne till övers så får ni gärna ta kontakt med mig.
Detta är ingen klagosång från mig om att livet är för djäkligt. Jag har haft ett
mycket bra liv och haft förmånen att kunna göra det mesta jag velat.
Mina mest positiva år med minnen kommer alla från det konstiga landet Grekland.
Där pratar de inte ens svenska utan bara grekiska.
Den största saknaden som jag upplever är faktiskt alla dessa galande tuppar som
alla går fel i tiden. Därefter så kommer maten och olivoljan.
–Visst!
Det går att köpa substitut här i Sverige, men knappast som pensionär.
Alla dessa dåliga grönsaker som säljs här. Försök att sälja de på en marknad
någonstans på Kreta. Du blir garanterat utslängd. Inte allt är dåligt, för det
finns guldkorn även här, men det kostar. Då pratar jag om lokalproducerat grönt och lokalt slaktat lamm. Där börjar det likna något, men timjandoftande vindar lär det väl aldrig bli. Så det är tur att jag har fantasi i alla fall. I och för sig är inte renstek helt fel med enbär/messmör-sås och till efterrätt hjortron med glass.
Livet som pensionär upplever jag som dö-tråkigt. Hade jag inte haft mina filmer
och textningar så hade jag säkert suttit på ”hispan”. Det kan verka fint för de som
inte är pensionerade att bara gå och lata sig hela dagarna och dessutom få betalt.
–Jo, första året var helt okej och halva det andra.
Sedan kom uttråkigheten eller vad man nu ska kalla det. Inget att göra,
ingen att bry sig i eller om.
–Göra vad man vill.
–Jo, jo läsa böcker går alltid bra och man blir inte dummare i alla fall.
–Långa promenader skulle vara skönt att gå på, men där sätter de kroppsliga
förmågorna stopp.
Under sommaren lever jag faktiskt upp till 500 %. Kan gå och handla(800m) alldeles själv med min ”cyckel” som följeslagare.
–Det är frihet!
Under vintern är det endast färdtjänst som gäller. 80.- tur o retur till affären,
så det gäller att planera.
Däremot så ser jag inte allt som problem runt ikring mig, utan det är bara lite
svårigheter som måste övervinnas för att jag ska fixa allting.
Humöret får väl sina smällar ibland, men jag är för det mesta på ett
strålande livshumör. Ingenting är omöjligt, det tar bara lit mera tid.
Åter till Kreta och Grekland.
Den dagen som jag flyttar tillbaka kan jag inte bo i mitt gamla näste utan
måste skaffa en annan lägenhet som inte har några trappor. Det finns en
i Villa Katerina, men den är nästan aldrig ledig. Men med lite tur så kanske!
Allt är i ett plan så jag kan gå och handla med ”cykeln” som följeslagare och bärhjälp.
–Kanske, kanske och hoppas, hoppas!
Det finns fortfarande delar på ön som jag inte varit på och vissa som jag
vill tillbaka till. Gavdos och Tsoutsouros är två ställen.
G för att det inte finns någonting att göra förutom att träffa mina holländska
vänner och T för lugnet och det äkta Kreta.
Det finns faktiskt ett genuint Kreta utanför turismen och den delen älskar jag.
Enklaste sättet att hitta det är att ta en lokalbuss uppåt bergen. Gärna på den
mittersta eller sydöstra delen. Kliv sedan av i någon lämplig by som ser ok ut.
Där börjar livet. Det finns inga trestjärniga hotell eller fina restauranger och barer.
Men jag garanterar att du inte behöver svälta eller sova under bar himmel.
Var bara öppen och ödmjuk så ordnar sig allt. Kanske lite främmande mot det
du är van vid, men garanterat en upplevelse.
Ett stilla bytorg med sitt kafenion och de obligatoriska gubbarna.
När man har satt sig ner och beställt något så går det inte lång stund förrän den
första trevaren kommer.
–Allmanga?
–Oxi, svedias!
Sedan går det av bara farten. På tragglande engelska, tyska och grekiska blir
du förhörd. Hittills har jag i alla fall klarat mig på den grekiska jag kan och engelska.
För husbehov läser jag och förstår tyska obehindrat, men pratar som en kratta(om nu krattor kan prata).
När detta inträffar så har du ett möte med det äkta Kreta. Många är de historier som jag har hört berättats om kriget och framåt. Vad som är sant eller fiktion får du själv bedöma. Men det ligger ett frö av sanning i det mesta.
Myten om Sverige med isbjörnar på gatorna finns inte kvar, men många tror fortfarande att vi har snö året runt. Den myten går det också att avliva med lite bilder hemifrån i midsommartid.
Ja, nu vet ni i alla fall att jag lever och mår bra, att sedan lekamen är skrotfärdig
är det inte så mycket att göra åt. Men som dottern sa liket rör på sig fortfarande.
//Uffe