Monica P
2009-08-17, 09:55
Sa smaningom bytte jag jobb och fick battre anvandning for min utbildning. Kliniken lag nara det stora museet och tekniska hogskolan, intill Solomogatan. For att komma dit akte jag forst buss eller tradbuss till Omonia och gick sen via Platia Kaningos. Har hos Glykofridis jobbade jag halvdag resten av tiden i Grekland och var nojd med detta.
Det var trevliga kamrater och omvaxlande patientunderlag. Vi hade en mangd idrottsman- Panathinaikos fotbolls-och basketspelare- vi hade sjoman och hantverkare med arbetsskador, ortopediska fall, kroniska sjukdomar, en valdig variation. Det fanns en konsulterande lakare som aven skrev remisser till hembesok som jag utforde pa kvallarna. Da kunde jag ta med mig Lillan, det tyckte patienterna om. Hon blev bjuden pa mer glass och godis an som var nyttigt for henne.
Lonen var lag, men man fick alltid dricks, ibland mer an dagspenningen!
I borjan var det bara jag som var utbildad sjukgymnast, sa jag fick de intressantaste uppgifterna och slapp den eviga massagen, dock var det inte alltid patienterna insag att rorelsetraning skulle hjalpa dem, de ville mest ha passiv behandling med en massa olika apparater och givetvis massage.
Efter en tid tillkom en ung man som utbildat sig i Schweiz och han hade goda forbindelser i formogna kretsar. Nar han rakade bryta armen i en trafikolycka fick jag raskt overta hans rika tantkundkrets...De ville ha hembesok och massage for sina obetydliga krampor. Pa det viset fick jag insyn i hur en del i det valbargade socialskiktet i Aten hade det, med jattestora hus och chaufforer och annat tjanstefolk. Pikant skvaller serverades ihop med kylda drycker , det var kokspersonalens noje att beratta om en del komplexa forhallanden medan jag vantade pa att husets vardinna skulle ha lust att fa sin nackmassage.
Egendomligt nog var det de rikaste som var snalast med drickspengar. Aldrig att de betalade sjalv, heller, det fick nan i personalen skota om. (Mojligen var det har min dricks krympte?)
Det var sjalvklart och helt accepterat med dricks. Av "vanligt folk" kunde det bli en kasse med citroner eller en dunk olivolja, mycket valkommet.
Jag uppfattade aldrig att de andra flickorna surade for att jag fick intressantare uppgifter. Vi var valdigt goda vanner. Litza, Ioanna, Maria, Eleni, Katina, Vagelio, de hjalpte mig med spraket, de berattade om sina romanser, de skrattade och grat och var ett harligt gang som larde mig massor om Grekland och livet dar.
Ett enda fotografi har jag fran den har tiden. Nog ar det konstigt att man har hur manga kort som helst fran utflykter och sant, men inte manga fran en arbetsplats dar man tillbringar sa mycket av sin tid!
Det var trevliga kamrater och omvaxlande patientunderlag. Vi hade en mangd idrottsman- Panathinaikos fotbolls-och basketspelare- vi hade sjoman och hantverkare med arbetsskador, ortopediska fall, kroniska sjukdomar, en valdig variation. Det fanns en konsulterande lakare som aven skrev remisser till hembesok som jag utforde pa kvallarna. Da kunde jag ta med mig Lillan, det tyckte patienterna om. Hon blev bjuden pa mer glass och godis an som var nyttigt for henne.
Lonen var lag, men man fick alltid dricks, ibland mer an dagspenningen!
I borjan var det bara jag som var utbildad sjukgymnast, sa jag fick de intressantaste uppgifterna och slapp den eviga massagen, dock var det inte alltid patienterna insag att rorelsetraning skulle hjalpa dem, de ville mest ha passiv behandling med en massa olika apparater och givetvis massage.
Efter en tid tillkom en ung man som utbildat sig i Schweiz och han hade goda forbindelser i formogna kretsar. Nar han rakade bryta armen i en trafikolycka fick jag raskt overta hans rika tantkundkrets...De ville ha hembesok och massage for sina obetydliga krampor. Pa det viset fick jag insyn i hur en del i det valbargade socialskiktet i Aten hade det, med jattestora hus och chaufforer och annat tjanstefolk. Pikant skvaller serverades ihop med kylda drycker , det var kokspersonalens noje att beratta om en del komplexa forhallanden medan jag vantade pa att husets vardinna skulle ha lust att fa sin nackmassage.
Egendomligt nog var det de rikaste som var snalast med drickspengar. Aldrig att de betalade sjalv, heller, det fick nan i personalen skota om. (Mojligen var det har min dricks krympte?)
Det var sjalvklart och helt accepterat med dricks. Av "vanligt folk" kunde det bli en kasse med citroner eller en dunk olivolja, mycket valkommet.
Jag uppfattade aldrig att de andra flickorna surade for att jag fick intressantare uppgifter. Vi var valdigt goda vanner. Litza, Ioanna, Maria, Eleni, Katina, Vagelio, de hjalpte mig med spraket, de berattade om sina romanser, de skrattade och grat och var ett harligt gang som larde mig massor om Grekland och livet dar.
Ett enda fotografi har jag fran den har tiden. Nog ar det konstigt att man har hur manga kort som helst fran utflykter och sant, men inte manga fran en arbetsplats dar man tillbringar sa mycket av sin tid!