Monica P
2009-06-07, 19:12
Pothia och Chorio på Kalymnos har växt ihop på senare år, så man knappt kan veta var den ena stan slutar och den andra börjar. Chorio var tidigare huvudstad.
Man byggde helst på icke odlingsbar jord, givetvis, och husen ligger vägg-i-vägg med typiska smala slingrande gränder , ibland med trappsteg där branten så krävde. Det var andra krav på utrymme förr, både inomhus och utomhus.
Pothia var i början byggt längs de två bergssidorna, som kallas Marasia-det lär betyda betesmark, men jag är inte säker. Så småningom tillkom byggnation vid hamnen och norröver, större hus och tomter , fler gator och vägar .
Jag har i min ägo en vacker bok som berättar om byggnadsstilarna vartefter utvecklingen gick framåt. Från de små husen med ett fåtal rum och fast, inbyggd krevato, familjesäng, till de borgerliga , lite skrytsamma husen med ornamenterade balkonger och paradrum (och ett gammalmodigt kök nånstans ute på baksidan).
Ett fenomen som lever kvar sen gammalt är att man betraktar gatan, gränden, vägen som en förlängning av sin egen gård, sitt utrymme. Det är helt tydligt ännu i dag. Barnen leker mellan husen, man sitter ute och samtalar i skymningen, grillen står på (den obefintliga) trottoaren, blommor ställs ut på gatusnutten...
Bli inte förvånad, där du kommer gående, eller på hyrmoppen, om du möter höns, getter, grisar, ankor, småbarn och tanter mitt i vägen. En kvinna gör i ordning varp mellan två ställen på muren längs vägen, hon går 500 gånger fram och tillbaka mellan några pinnar och låter varpen löpa. En fiskare sitter och gör i ordning långreven.Tvätten hänger och torkar över ditt huvud. Husmödrarna väntar på brödbilen eller grönsakshandlaren, och ingen reagerar för att denne parkerar mitt i gatan, var annars...vänta du, han är snart klar.
Den inställningen kan möjligen också spåras i det allmänna trafikkaoset. Jag stannar var jag vill, parkerar var jag vill, det gör ju alla. Inget att hetsa upp sig för.
Gatan som förlängning av det enskilda rummet, det gemensamma rummet.
Man byggde helst på icke odlingsbar jord, givetvis, och husen ligger vägg-i-vägg med typiska smala slingrande gränder , ibland med trappsteg där branten så krävde. Det var andra krav på utrymme förr, både inomhus och utomhus.
Pothia var i början byggt längs de två bergssidorna, som kallas Marasia-det lär betyda betesmark, men jag är inte säker. Så småningom tillkom byggnation vid hamnen och norröver, större hus och tomter , fler gator och vägar .
Jag har i min ägo en vacker bok som berättar om byggnadsstilarna vartefter utvecklingen gick framåt. Från de små husen med ett fåtal rum och fast, inbyggd krevato, familjesäng, till de borgerliga , lite skrytsamma husen med ornamenterade balkonger och paradrum (och ett gammalmodigt kök nånstans ute på baksidan).
Ett fenomen som lever kvar sen gammalt är att man betraktar gatan, gränden, vägen som en förlängning av sin egen gård, sitt utrymme. Det är helt tydligt ännu i dag. Barnen leker mellan husen, man sitter ute och samtalar i skymningen, grillen står på (den obefintliga) trottoaren, blommor ställs ut på gatusnutten...
Bli inte förvånad, där du kommer gående, eller på hyrmoppen, om du möter höns, getter, grisar, ankor, småbarn och tanter mitt i vägen. En kvinna gör i ordning varp mellan två ställen på muren längs vägen, hon går 500 gånger fram och tillbaka mellan några pinnar och låter varpen löpa. En fiskare sitter och gör i ordning långreven.Tvätten hänger och torkar över ditt huvud. Husmödrarna väntar på brödbilen eller grönsakshandlaren, och ingen reagerar för att denne parkerar mitt i gatan, var annars...vänta du, han är snart klar.
Den inställningen kan möjligen också spåras i det allmänna trafikkaoset. Jag stannar var jag vill, parkerar var jag vill, det gör ju alla. Inget att hetsa upp sig för.
Gatan som förlängning av det enskilda rummet, det gemensamma rummet.