Monica P
2008-09-13, 20:05
Icke kunde jag ana att det fanns så många hemsidor om hästgödsel...jag skulle bara kolla om den måste ligga till sig länge. Efter att ha läst en massa av både experter och amatörer struntar jag nu i alla goda råd och gör som jag vill.
Bakgrunden är att min stackars trädgård har jord av betongkaraktär. När huset byggdes schaktade man ner stenskravel och torr jord vartefter och byggde på hälleberget (som ju är klokt). Dessa stenskraveljordmassor kan inte nära ett fikonträd, ens, vilket syns rätt väl i min trädgård. Jag har planterat en mängd olika saker, och om de överhuvud taget tar sig, drabbas de av växtanorexia av allvarlig art ganska snart.
Det hör till saken att husets ägare, vår hyresvärd. inte är särskilt intresserad, han bor ju oppepå dessutom och ser knappt nån grönska från sin balkong. Men jag vill ha grönska! Jag vill! Resultat: jag köper plantor, vattnar och pysslar. De gillar läget ett tag---sen?
Kompisarna Monica och Anna och Anna och några fler har tagit hand om en åsna och en häst. Från att ha sett ut som eländiga och fallfärdiga är de nu både välnärda och välskötta. Mycket mat = mycket gödsel! Nu ska mina växter få fortsätta på den näringskedjan, har jag tänkt. Fick en säck torr men hemtrevligt luktande gödsel förrförra veckan. La den varvvis med kompostjord i en stor tunna, vattnade. Har idag kånkat dynga till diverse plantor och myllat ner och vattnat och rent av sjungit en trall för dem också, ingen klagade, så nu blir det spännande dagar framöver.
Nämligen: man ska låta dyngan brinna, säger experterna. Nåt år eller så. Men det gäller svenska förhållanden med stora gödselmängder och kallt och vått klimat. Jag tror inte det är tillämpbart här.
Jag växte upp på landet och vi hade stall och lagård byggd i vinkel. Gödselstan var i hörnet, kodynga från ena hållet, hästdynga från det andra (och ett människodass mitt i vinkeln, sällan använt på senare år).
Nån gång på vårvintern tömdes gödselstan av pappa med medhjälpare. Man lastade handgripligen på en låg släde och körde ut på den fortfarande snötäckta åkern, spred gödseln med grepar. Ett oerhört tungt jobb. Ibland, på barmark, använde man en gödselspridare med en roterande vals därbak som sprätte ut dyngan. Två hästar fick slita jättehårt. Karlarna var lika trötta som hästarna . Det gick åt massor av mat och kaffe med bullar och hela gården luktade gödsel de där dagarna.
Jag tänkte på den där tiden idag när jag skyfflade min kompost . Vad folk har fått slita i alla tider ! Själv odlar jag ju bara för mitt höga nöjes skull.
Nu ska vi se vad som händer med pelargoner, vinrankor, fikonträd, olivträd, kaprifol, apelsinträd, granatäppleträd, citronträd, hibiscusbuskar, andra (anonyma ) buskar och den stackars rosenplantan....
Bakgrunden är att min stackars trädgård har jord av betongkaraktär. När huset byggdes schaktade man ner stenskravel och torr jord vartefter och byggde på hälleberget (som ju är klokt). Dessa stenskraveljordmassor kan inte nära ett fikonträd, ens, vilket syns rätt väl i min trädgård. Jag har planterat en mängd olika saker, och om de överhuvud taget tar sig, drabbas de av växtanorexia av allvarlig art ganska snart.
Det hör till saken att husets ägare, vår hyresvärd. inte är särskilt intresserad, han bor ju oppepå dessutom och ser knappt nån grönska från sin balkong. Men jag vill ha grönska! Jag vill! Resultat: jag köper plantor, vattnar och pysslar. De gillar läget ett tag---sen?
Kompisarna Monica och Anna och Anna och några fler har tagit hand om en åsna och en häst. Från att ha sett ut som eländiga och fallfärdiga är de nu både välnärda och välskötta. Mycket mat = mycket gödsel! Nu ska mina växter få fortsätta på den näringskedjan, har jag tänkt. Fick en säck torr men hemtrevligt luktande gödsel förrförra veckan. La den varvvis med kompostjord i en stor tunna, vattnade. Har idag kånkat dynga till diverse plantor och myllat ner och vattnat och rent av sjungit en trall för dem också, ingen klagade, så nu blir det spännande dagar framöver.
Nämligen: man ska låta dyngan brinna, säger experterna. Nåt år eller så. Men det gäller svenska förhållanden med stora gödselmängder och kallt och vått klimat. Jag tror inte det är tillämpbart här.
Jag växte upp på landet och vi hade stall och lagård byggd i vinkel. Gödselstan var i hörnet, kodynga från ena hållet, hästdynga från det andra (och ett människodass mitt i vinkeln, sällan använt på senare år).
Nån gång på vårvintern tömdes gödselstan av pappa med medhjälpare. Man lastade handgripligen på en låg släde och körde ut på den fortfarande snötäckta åkern, spred gödseln med grepar. Ett oerhört tungt jobb. Ibland, på barmark, använde man en gödselspridare med en roterande vals därbak som sprätte ut dyngan. Två hästar fick slita jättehårt. Karlarna var lika trötta som hästarna . Det gick åt massor av mat och kaffe med bullar och hela gården luktade gödsel de där dagarna.
Jag tänkte på den där tiden idag när jag skyfflade min kompost . Vad folk har fått slita i alla tider ! Själv odlar jag ju bara för mitt höga nöjes skull.
Nu ska vi se vad som händer med pelargoner, vinrankor, fikonträd, olivträd, kaprifol, apelsinträd, granatäppleträd, citronträd, hibiscusbuskar, andra (anonyma ) buskar och den stackars rosenplantan....