Monica P
2007-12-10, 09:06
Sjukvarden var-och ar fortfarande-ojamlik i Grekland. Man maste kunna betala extra till specialister om det ar nagot allvarligt. Daremot ar det mindre koer an i Sverige. Kvaliten pa varden kan jag inte bedoma, hittills har vi bara haft sma problem och fatt utomordentligt bemotande. Folk lever lika lange har, om det nu kan bevisa nagot.
Den tiden, pa sextiotalet, nar vi bodde i Aten, akte jag ofta till en familj vars son hade forlamade ben. Han hade suttit och gjort sina laxor nar han ropade till sin mamma att benen kandes konstiga. - Han hade drabbats av nagon infektion eller blodning pa ryggmargen, men eftersom familjen var sa fattig fick han inte mycket hjalp, inte en diagnos en gang. Mamman slet i alla myndighetspersoner hon kunde, men utan resultat, inte en rullstol ens. Mamman och jag sydde bandage av tyg med traspjalor itradda och ordnade ett stativ i deras minimala kok, sa att han kunde sta pa fotterna dagligen. Jag sag inga framsteg men den otroligt energiska mamman forsokte vara positiv, hon gjorde allt hon kunde for sonen. De hade inte rad att betala, sa jag sa att jag fatt betalt via forsakringskassan... jag vet inte vad som hande sen, for det var den hosten vi atervande till Sverige.
Kontrasten var den oerhort rika men ratt odragliga dam jag akte till flera ganger i veckan. Hennes problem var en fettknol bakpa nacken, samt leda och for mycket pengar. Mina stackars armar och fingrar tog stryk av all massage hon ville ha. Inte blev knolen mindre, men jag tog bra betalt i alla fall...Trots sitt enoma hus i Maroussi var hon snal och grinig utan jamforelse, en riktigt otrevlig person, men jag behovde arvodet som hon lat sin chauffor betala, sjalv var hon for fin for sant. Hennes gamle rike man var mycket trevligare, han bjod mig pa mat en gang . Gissa var han foredrog att sitta! I koket hos kokerskan, och favoritmaten var fasolja/ vita bonor/...Man fick intrycket att deras pengar inte gjort mycket for familjelyckan.
Den tiden, pa sextiotalet, nar vi bodde i Aten, akte jag ofta till en familj vars son hade forlamade ben. Han hade suttit och gjort sina laxor nar han ropade till sin mamma att benen kandes konstiga. - Han hade drabbats av nagon infektion eller blodning pa ryggmargen, men eftersom familjen var sa fattig fick han inte mycket hjalp, inte en diagnos en gang. Mamman slet i alla myndighetspersoner hon kunde, men utan resultat, inte en rullstol ens. Mamman och jag sydde bandage av tyg med traspjalor itradda och ordnade ett stativ i deras minimala kok, sa att han kunde sta pa fotterna dagligen. Jag sag inga framsteg men den otroligt energiska mamman forsokte vara positiv, hon gjorde allt hon kunde for sonen. De hade inte rad att betala, sa jag sa att jag fatt betalt via forsakringskassan... jag vet inte vad som hande sen, for det var den hosten vi atervande till Sverige.
Kontrasten var den oerhort rika men ratt odragliga dam jag akte till flera ganger i veckan. Hennes problem var en fettknol bakpa nacken, samt leda och for mycket pengar. Mina stackars armar och fingrar tog stryk av all massage hon ville ha. Inte blev knolen mindre, men jag tog bra betalt i alla fall...Trots sitt enoma hus i Maroussi var hon snal och grinig utan jamforelse, en riktigt otrevlig person, men jag behovde arvodet som hon lat sin chauffor betala, sjalv var hon for fin for sant. Hennes gamle rike man var mycket trevligare, han bjod mig pa mat en gang . Gissa var han foredrog att sitta! I koket hos kokerskan, och favoritmaten var fasolja/ vita bonor/...Man fick intrycket att deras pengar inte gjort mycket for familjelyckan.