Den bästa stunden på dagen...

...eller

Att besitta en balkong

Samt en hel del annat som inte är relevant…

Hittade mig själv i sängen i morse. Hopkrupen i fosterställning skrikande: snöööö. Kikade försiktigt över täckeskanten men där låg min följeslagare fortfarande lugnt snusande, så jag måste ha drömt. Intar en Grekisk/Dansk frukost. Dvs kaffe och en cigarett. Och ett wienerbröd. Sneglar på panoramabilderna på väggen som visar hamnen på en liten grekisk ö. När jag vänder mig om visar termometern + 4, och himlen har den där hemska grå färgen som bara en svensk hösthimmel kan ha. Regnet tävlar med de gula höstlöven om vilka som kan vina förbi fönstret snabbast. Melankolin sveper sin blytunga, våta mantel omkring mig. För en dryg månad sedan satt jag på strandtavernan och njöt av min Amstel och tittade på människor som badade, läste i solstolarna eller bara låg och slöade. En vecka senare körde jag bil i snöslask… Jag är inte gjord för sådana tvära kast. Jag vill införa en obligatorisk hemresetillvänjning. Det kan inte vara meningen att kroppen ska behöva utstå så tvära kast. Kontrasterna är så stora att det kan vara skadligt…

På tal om att slöa, ja. Jag slöar aldrig på min semester, jag sitter. Jag har uppnått svart bälte i att sitta. Jag har upphöjt sittandet till en konstart. Men just som jag sitter där och nästan nått fulländning, dvs jag har ett fånflin på läpparna och ett lätt letargiskt uttryck i ansiktet, kommer följeslagaren upp ur havet och säger: Jag är hungrig. Vad finns det att äta? Mår du bra förresten, du ser så konstig ut? Men jag ska inte klaga. Jag har lyckats visa följeslagaren den rätta vägen till sittandets konst. Från att ha varit full av upptäckarenergi och utflyktshunger har denna tämligen snabbt förvandlats till en medelgod sittare. Vissa återfall kan märkas men dessa stävjas snabbt med frågor av typen: Är du inte sugen på något? Sällan förfelas avsikten med mina dolska frågor och strax placeras baken på dessa underbara, något för små repstolar i skuggan på en Taverna, för intagande av fast och flytande föda. Och kanske ett parti Tavli.

Tavernasittningen har besjungits av många och den tillhör verkligen en av höjdpunkterna på semestern. Den stora fördelen med den är att den kan utföras på många olika platser, flera gånger om dagen och, sist men inte minst, kan dra ut väldigt på tiden. Skulle sedan tavernakatterna vägra äta mer eftersom man suttit där i flera timmar och tryckt i dem godsaker kan man enkelt byta till nästa taverna, och vips har man ett helt nytt gäng att skämma bort.

Det finns dock, för mig, en högre nivå av sittande och det är balkongsittet. Under rätt förutsättningar är balkongsittet det ultimata sittet. Med förutsättningar menar jag då bl.a. kontroll. Full kontroll. Över in- och utpassering på boendeenheten (ger många tillfällen till elaka kommentarer om andra gäster) och helst även hamnpromenaden. Hamnen måste naturligtvis ligga i blickfånget så att färjor och ankommande båtar kan nagelfaras. Därav ges att balkong utan havsutsikt endast räknas som uteplats. Balkong bör även vara tämligen högt belägen så viss utsikt över by ges. En lagom fördelning mellan sol och skugga är viktig. Fördelningen kan dock skifta beroende på vilken ö man befinner sig, på vissa ställen är det bättre med morgonsol, på andra eftermiddagssol. Att kunna beskåda solnedgången från balkongen ger pluspoäng men är inte helt nödvändig för min del. Ett kalt berg måste finnas i fonden och hörs en och annan tupp och åsna därifrån ger även det pluspoäng. Viktigt är även att balkong har skjutdörrar, vi veta nu att s k altanpiggar kan orsaka otrevliga skador…

Det sägs ju att storleken inte har någon betydelse, men en för liten balkong kan orsaka stora problem. Det måste finnas plats för bord. Finns inte bord kan man tvingas att hålla sin GT i handen, och det kan orsaka svåra förfrysningsskador. Ett annat känt fenomen är sk. Retsinakramp. Den uppstår oftast när man i vrider sig bakåt i stolen för att nå flaskan som är placerad precis utom räckhåll, innanför dörren. Amstelarmbåge kan man drabbas av när man tävlar om vem som kan kasta ölkapsylen längst från balkongen. Whiplash är inte så vanlig men har drabbat personer som bett följeslagaren hämta något drickbart från kylen och strax därefter hör ljudet av krossat glas sväva ut genom dörren. Nä, en balkong skall vara så stor att den ger plats för en dubbel tvättlina, ett bord och två stolar. Bordet och dess andra funktioner ska vi återkomma till.

Scenen är nu satt. Den perfekta balkongen är där. Dagen har förflutit i lugnets tecken, badet avklarat, lunchen njuten och tavernasittet på hemvägen ett minne blott. Då, efter en siesta och dusch är man redo för dagens höjdpunkt. Omsvept av endast ett tunt tygstycke träder man ut på SIN balkong, breder ut den för ändamålet inköpta resehandduken (användes endast vid greklandsresor) över plaststolen, sätter myndigt ned glaset på bordet, och sätter sig ned och NJUTER. Njuter av lugnet, utsikten, den inre och yttre harmonin. Njuter av ytterligare en underbar dag. Njuter som om jag vore en kung som blickar ut över sitt kungarike. Njuter som om det kanske inte kommer en morgondag. Men är också glad och tacksam att jag fått njuta av detta under så många år. Det är för mig "Den bästa stunden på dagen".

Ända tills den nyss anlända tysken kommer ut på grannbalkongen och verkar vilja göra anspråk på vilja njuta också. Men eftersom det är MIN balkong och MIN utsikt brukar jag missundsamt vidta vissa mått och steg för att förhindra andra från att njuta fullt ut. Jag har genom åratals studier utarbetat både metod och strategi för att störa och göra mig av med, grannar som verkar vilja njuta av MIN utsikt. Det är här bordet kommer in. Detta underbara lilla grekiska plastbord. Har ni någon gång uppmärksammat vilka fruktansvärda oljud man kan åstadkomma när man försöker flytta på detsamma. Genom att släpa ett plastbord över kakelplattor kan man framkalla det mest skärande oljud man kan tänka sig. Jetmotorer och skrikande småbarn är ett intet mot ett grekiskt plastbord. På något sätt verkar ljud, speciellt oljud, kunna fortplanta sig bättre i grekisk luft än i svensk. Luften kanske har lägre densitet, eller högre salthalt, som hjälper till. Vad vet jag?

Men med åratals träning har jag lyckats förfina tekniken att med bord terrorisera snyltnjutande grannar. Metoden bygger på att utnyttja förhållandet mellan tryck och friktion. Man börjar sålunda med att rensa bordet från livsuppehållande saker som glas med innehåll, chips och nötter. Därefter lutar man sig lätt mot bordsskivan och sparkar samtidigt på benet så att bordet flyttar sig ca 10 cm. Med viss träning bör man då kunna frambringa ett ljud som gör hotellet, med de närmaste omgivningarna, totalbefriat från katter, hundar och fåglar de närmaste dagarna. Efter ytterligare övning börjar åsnorna på andra sidan byn svara… Efter flyttningen ställer man bara tillbaka saker efter behov, och ser oskyldig ut som om man bara behövt flytta bordet och att allt bara var ett misstag.

Nu till strategin. Tysken har ju just anlänt så han har säkert rest långt och är trött och vill ha siesta. Ca 10 min efter BIT (beräknad insomnings tid) genomföres första bordsförflyttningen. Detta upprepas sedan igen efter ca 15 min. då han just lyckats somna om. Det brukar räcka. Fler än två förflyttningar första dagen tycker jag är att överdriva. Jag har då redan markerat "var bordet ska stå", och han bör förstå att jag inte uppskattar hans intrång. Tysken brukar dyka upp på balkongen ca 15 min efter sista flytten med en något besvärad min. Han har då försökt somna om och samtidigt väntat på nästa brutalskrap. En, som alla vet, omöjlig kombination.

Det är endast de mest koleriska som försöker inleda något samtal om mina bordsförflyttningar dag ett. Att jag då dessutom glömt att jag pratar flytande tyska är endast ett förbiseende.

Dag två är egentligen den mest spännande. Det är då man märker vad ens grannar är gjorda av. Man anpassar ankomsten till rummet, dvs balkongen, till ca 10 min efter grannens BIT. Bordet står då naturligtvis inte på rätt plats eftersom städerskan flyttat på det vid städningen. Detta måste omgående åtgärdas. Följeslagaren kommer ut på balkongen ca 10 min senare då denna haft annat att göra, och det vore ju synnerligen oartigt att inte bereda plats för denna. Flytt två. Ytterligare ca 10 min senare blir vi törstiga igen och måste hämta något ytterligare att förtära. Och eftersom bordet då står i vägen måste det tyvärr flyttas en gång till, minst. Allt samtal sker naturligtvis ytterst lågt och diskret, man vill ju visa att man är hänsynstagande och respekterar siestan och inte vill störa någon. Allt annat vore amatörmässigt, och att spela musik på hög volym vore brutalt. På detta sätt har man redan avväpnat grannen så han inte kan beklaga sig över störningar. Här skiljs nu agnarna från vetet. 15 min. Efter sista bordsflytten kommer ofelbart grannens balkongdörr att öppnas, för vem kan sova med ett sådant oväsen?

Den nu hålögde tysken som kommer ut kan indelas i två kategorier. Den första och vanligaste har ett lätt luttrat uttryck i ansiktet. Han vräker sig ner i sin balkongstol och tittat uppgivet ut över havet och funderar över livets mening. Den andra kan i vissa lägen vara lite svårare att hantera. Det är den vresige som fått sin eftermiddagssömn fullständigt förstörd och inte tänker tolerera det. Han känns lätt igen på de hopdragna ögonbrynen, sin framåtlutade lätt aggressiva hållning och det sammanbitna uttrycket i ansiktet. Han börjar oftast säga något som man ignorerar och snabbt avbryter genom att höja glasen mot honom och högt säger SKÅL, samtidigt som man anlägger en glad och samtidigt lätt ursäktande min. Det tar åratal av träning att få in just det rätta uttrycket, men det är mödan värt att kunna passivisera grannen på det sättet. I enstaka fall måste man även maskera sin illvilja genom att bjuda på ett glas. Ha därför alltid en lättöl tillhands i kylen.

Tredje dagen är egentligen rätt ointressant. Slaget ska, om allt är rätt genomfört, redan vara vunnet. Nu är det bara att vara konsekvent och genomföra samma aktiviteter som dag två. Men om tysken har visat sig vara ovanligt seg måste kanske ett fjärde skrap genomföras.

På fjärde dagen kan man återigen njuta av den bästa stunden på dagen i lugn och ro. Utan störande inslag i form av grannar. De starkaste och då oftast yngre grannarna har gett upp. Men bara delvis. De har med tjat och mutor lyckats få ett rum på andra sidan hotellet. Andra, inte fullt så starka, har letat och lyckats få ett rum på ett annat hotell. I andra ändan av byn. De svagaste syntes på morgonen stå med nedböjt huvud och förkrossad min i färjekön på väg mot nästa ö. Har man tur kan man beskåda dem när man äter sin frukost på den perfekta balkongen med utsikt över hamnen. Sålunda är ordningen återställd och sittet och njutningen kan fortsätta.

Framför mig står ett glas kall öl och vid sidan om mig lyser lampan starkt och varmt. Katterna småbråkar om en repstump vid mina fötter. Så om jag tar glaset och sluter ögonen kan jag tänka mig tillbaka till solen, ljuden och lugnet. Tillbaka till den bästa stunden på dagen.

Schhhh, stör mig inte, jag drömmer.

Peter