Resebrev från Samos 2007

© Text: Anneli Wildén (Aina)

Två veckor på Samos juli 2007.

Första morgonen i Votsolakia vaknar jag tidigt och går ner till stranden. Stranden är mer grå än gyllene och sträcker sig kilometerlång mot Votsolakia centrum. Kerkisberget reser sig mäktigt i bakgrunden. Här går jag alldeles ensam tills en raggig hund gör mig sällskap. I början får jag ont i fotsulorna av allt grus, men efter några dagar är sommarfötterna härdade.
Vi bor på det trivsamma lägenhetshotellet Pelagos i utkanten av byn. På hotellet och runtomkring finns mängder av katter och revirstriderna är spännande att följa!

Jag har aldrig fattat varför man ska ha pool när havet ligger blått och nära, men sonens hud är efter några dagar torr och narig (utan att han bränt sig) och det svider av saltvattnet. Då är vi glada att vi har pool på hotellet. Maken ligger gärna och läser vid poolen. Det är mest jag som blir rastlös av det loja plaskandet vid poolen och måste ner till havet!
Vattnet blir fort djupt och passar ypperligt för simning. Jag lämnar skorna vid stranden och går eller simmar, beroende på vindarna, mot Votsolakia center. Turistshopparna säljer badskor och speciella strandskor, men det man behöver är framför allt skor när man går över den heta sanden.
Votsolakia är avslappnat och otrendigt. Rader av restauranger, inga inkastare. Ganska lite folk med tanke på att det är juli månad, sällan fullt någonstans. Speciellt i utkanten av byn, där vi bor, finns det barer där man knappt ser en människa. Hur får de det att gå ihop?
På kvällarna samlas coola hundgänget på stranden och springer sedan genom byn. Höga, låga, långhåriga, korthåriga, lurviga, små, stora - de ser välskötta ut och har halsband.

Mat och dryck
Vi har skugga hela dagen på vår uteplats där vi äter frukost och oftast lunch. (En annan sak är att luftkonditioneringens utblås sitter just där…). Sonen lär sig snart gilla yoghurt med honung. Matlagningsyoghurt, den feta tioprocentiga, ska det vara.
Till lunch äter vi grekisk sallad: feta, tomater, gurka, röd lök, oliver, olivolja. Två veckor med samma lunchmeny får oss inte att tröttna! Vattenmelonerna och tomaterna är saftigare och smakar mycket mer än i Sverige.
Min favoritrestaurang är Annas restaurang trots att vi bara besöker den en gång. Jag äter briam, en vegetarisk potatisrätt. Vi smakar på varandras mat. Allt är vällagat och smakrikt, riktig husmanskost. Påminner mig själv om att använda mer kanel i maten! Barnen är tyvärr inte lika förtjusta, så det blir tyvärr bara ett besök.
Nick the Greek vid vår ände av Votsolakia är en annan favorit. God mat, särskilt när vi väljer fisk från fiskdisken. Bäst minns vi kvällen med långt elavbrott. Vi har beställt och fått in vår dryck när allt släcks. I andra änden av Votsolakia ser vi att det lyser och i byar längre bort.
"Få se om vi får någon mat…", säger jag.
Vi är de sista som får in vår mat. Sedan sitter folk och väntar, vet inte om de ska stanna eller gå, personalen vet förstås inte heller hur långt strömavbrottet kommer att vara men försöker få gästerna att stanna kvar, två bilar ställs på tomgång får att lysa upp lite grann. Vi betalar och går hem längs stranden i månsken. Av och till är det kortare strömavbrott under vår andra vecka som är varmast.

Sonens favoritrestaurang är Nostos som har vedugnseldade pizzor. Han står och pratar med pizzabagaren och får bära fram barnens pizzor till bordet. Min man och jag äter ugnskokt lamm. Det är nog det godaste jag äter i Grekland, lamm och grytor som stått i långkok. Dottern älskar tsatsiki och testar den på alla restauranger. Den smakar aldrig likadant. På restaurangen Cleopatra är vi alla nöjda med maten.
Notan när vi äter ute på kvällen slutar nästan alltid på omkring 45 euro för 2-3 förrätter, fyra varmrätter, en halv liter vin, en juice, en läsk och 1-2 flaskor vatten. Vi dricker mest husets vin som smakar okej. Provar också Samena golden, vitt samiskt vin, och det får godkänt men inte mer. Det som smakar bäst är Retsina med mycket is! Och ett glas ouzo efter maten är fantastiskt. Vi köper en liten flaska sista kvällen, men skrattar när vi hemkomna hittar en stor flaska ouzo som räckt i över tio år. Vissa saker smakar bäst på plats.

Vandringar i solen
Pythagoras grottor vill sonen se, så vi ger oss iväg hela familjen en förmiddag. Först en kilometer plan raksträcka genom byn. Från vägskälet där det är skyltat ska det vara 4 km. Inte så långt (mindre än två varv i spåret hemma), men vägen går uppåt och varmt är det. Dottern gnölar och tycker det är jobbigt. Sonen stretar på. Vi skulle ha haft mer vatten med oss. Två 1,5 liters vattenflaskor på fyra personer är inte nog.

Dottern blir rödare och rödare. På väg att tuppa av? Min man bestämmer sig för att vända med henne och då följer sonen med. Det är säkert mindre än en kilometer kvar och en grotta syns på bergväggen när jag ensam fortsätter. Hade barnen vetat att det finns en bar med vatten, juice och läsk strax före toppen, då skulle de ha orkat! Jag försöker ringa men kommer inte fram på mobilen. Köper en 1,5 liters vattenflaska och dricker en stor del av den innan jag tar trapporna och stigen upp mot den ena av Pythagorasgrottorna.
Dessförinnan har damen vid baren demonstrerat Pythagoras mugg för mig. För att drycken skulle fördelas rättvist bland Pythagoras lärjungar fanns en linje i muggarna. Upp till linjen fick de hälla vinet. Om någon var girig och hällde i mer så rann all dryck ut. Finns att köpa som souvenirmuggar.
Jag går upp till den ena grottan. Det finns en till som man måste klättra upp till, men den hoppar jag över. Jag hittar inte markeringarna och är lite stressad över att ha tappat kontakten med familjen. Jag undrar också hur det har gått för dottern. Min man når mig på mobil när jag är på väg neråt. De har fått skjuts ner av en grek och sitter nere vid stranden och väntar.

Ska jag upp till Evangelistriaklostret också? Resten av familjen kommer inte att följa med. På väg mot grottorna passerade vi vägskälet där vänster leder till klostret.
"Ja, inte går jag samma väg en gång till!" tänkte jag då, men rastlösheten besegrar mig. Klart jag ska upp till klostret innan vi åker hem!
Det är kolsvart ute när mobilen ringer till väckning, så jag drar mig i en kvart innan jag går upp och äter frukost. Kvart över fem visar himlen svaga tecken på att ljusna och jag ger mig av. I shorts och linne, gympaskor, ryggsäck med två vattenflaskor, lite kex och två kokta ägg. Borde haft strumpor på mig, men orkar inte gå tillbaka.
Någon enstaka bil passerar, en man kommer ut ur ett hus och sträcker på sig, en annan sover på en mur vid sidan av en vespa. Jag tar en vätskepaus vid samma olivlund som vi pausade vid på väg till grottorna. Tuppar gal i gryningen. Två hundar stoppar mig utanför ett hus. Skäller i par argt och bestämt.
"Lugn och fin, såja, lugn och fin", manar jag - oklart vem jag försöker lugna mest, mig själv eller hundarna. De tappar intresset för mig, så fort jag har gått förbi.
Det går snabbt att gå en bekant väg, så snart är jag framme vid vägskälet där vägen delar sig mot klostret och grottorna. Solen har ännu inte gått upp och jag håller ett hyfsat tempo utan att förta mig. När jag böjer mig ner för att ta upp vattenflaskan ur ryggsäcken rinner svetten som från en kran ur ansiktet …
Solen går upp kring halv sju. Då är det väl mödan värt att ha gått upp så tidigt. Gryningen är långsam och utdragen, men sedan säger det bara pang. På med kepsen, skydda huvudet mot solen - det är dag!
Vägen snirklar fram, till viss del cementerad, emellanåt bara grus eller vass sten, men hela tiden ringlar den uppåt. Jag passerar olivodlingar, några små vita hus eller bodar. Och en tjusig villa med kalkade vita murar, fågelstatyetter och gjutjärnsgrindar - mitt ute i ödemarken.

Med långa mellanrum visar blå rostiga skyltar att jag fortfarande är på rätt väg, mot Evangelistria. På den sista står det 1 km och tillägget 40 minutes. En vit bil är parkerad några meter längre fram och sedan tar vägen slut!
"Vart ska jag nu?" mumlar jag för mig själv. Jag anar en liten bit stig rakt fram, men sedan sluter sig buskarna. Snöpligt, jag som nyss sett en skylt som pekar åt det här hållet. Jag vänder tillbaka och ser en sten med en röd metallkvadrat fästad. KLOSTER. Där börjar stigen, delvis cementerad och hela tiden i serpentinformation. Från en utsiktsplats som störtar ner ganska brant har jag en fantastisk utsikt över stranden Psilli Ammos, byn Limnionas och Fourni-öarna.

Efter ganska exakt 40 minuter skådar jag en blå grind och en asfaltgång kantad av blå petunialiknande blommor. En trappa leder upp till ett hus. Vid järnstaketet står en kraftig man i shorts och linne. Inte riktigt vad jag förväntat mig…
"Excuse me, is this the way to the monastery?" frågar jag förvirrat.
"This is monastery!" säger han och jag får syn på de två svartklädda nunnorna på terrassen.
De hälsar, pekar på de staplade plastpallarna och frågar var jag kommer ifrån. Sedan fortsätter diskussionen som jag avbrutit. Det enda jag förstår är ordet telefon som upprepas och mannens replik "pragmatica".
Jag sitter och pustar en bra stund, lämnar ett paket kex, blir bjuden på kaffe och melon och går in och tittar på det lilla kapellet i klostret. Den ena nunnan får med kroppsspråk mig att förstå att jag ska ta av mig skorna, men jag blir lite osäker eftersom hon strax därpå smäller igen dörren och försvinner in i byggnaden! Jag lär mig ordet för vatten på grekiska, nero, och fyller på min vattenflaska innan jag ger mig av.
På väg ner möter jag två svettiga tjejer och en kille. Tar för givet att de är svenskar. De besvarar i alla fall min hälsning med ett hej. Den grekiske mannen kommer i kapp mig i sin bil och erbjuder mig skjuts ner till byn. Jag känner mig oartig som tackar nej, men jag vill gå hela vägen.
Jag måste stanna för att plåstra om mina fötter. Gympaskorna är sköna och ingångna, men barfota, neråt och stark värme är ingen bra kombination. Passerar svenskarnas hyrbil vid fina villan. Det är mer än decimeterhöga hack i cementbeläggningen där. Men greken tog sig ända upp!
Enligt vandrarproffsen Brian och Eileen Anderson, som skrivit Sunflower-guiden Samos Walks and car tours, ska sträckan Votsolakia-klostret ta 2 tim och 50 min. För mig tar det 3 tim och 15 min borträknat pausen hos nunnorna, så jag är nöjd. Avslutar med ett dopp i havet innan jag går tillbaka till hotellet. Barnen och maken har just ätit frukost.
Om jag skulle välja en av gångturerna, så är det turen till klostret. Vägen var mer omväxlande och utsikten storslagnare. Bevisligen går det att ta bilen nästan ända till klostret och grottorna, men det är ingen utmaning att köra bil. Ja, med tanke på vägkvaliteten är det kanske just vad det är…

Potami och Manolates
Bästa sättet att se Samos måste vara att hyra bil, moppe eller motorcykel. Vi hyr bil två dagar. Minsta bilen kostar 35 euro med full försäkring. Första dagen finns ingen sådan inne, så vi får en bil med starkare motor till samma pris. Andra gången får vi den billigaste bilen och det är segt i uppförsbackarna… Som att köra otrimmad moppe.

Vi åker över bergen genom byarna Castania och Leka till Potami nära Karlovassi. Där får vi en svalkande promenad i sol och skugga till vattenfallen. Jag och sonen går ner i det svala vattnet medan far och dotter bevakar värdesaker. Sonen hoppar och klättrar som en liten bergsget medan jag ropar: "Vänta. Vänta! Försvinn inte."
Jag får hjälp av en tysk kille vid det första hindret, en stor sten. Sonen är redan försvunnen bakom stenen. Tysken sträcker fram en blöt hand som jag greppar tag i, ett grepp som jag bara hoppas att jag inte ska glida ur. Det är tjocka rep med knutar att klättra upp i på de brantaste ställena och vatten så djupt att man måste simma genom det. Hur folk med väskor och kameror bär sig åt, fattar jag inte. De kanske har grejerna packade i plastpåsar.
Vägen fortsätter, men det blir torrare och torrare, mer bäck än vattenfall och knappt några människor, men sonen vill inte vända: "Det kanske kommer mer…"
Det gör det inte, så vi går tillbaka. Köer har nu bildats åt båda hållen. Vid stenen där jag hade svårt att komma upp finns det bara ett sätt att passera - jag blundar och hoppar!
Under tiden väntar maken och dottern. De ser en del familjer gå bakom bergskröken och komma tillbaka på en gång, så redan efter en kvart börjar de bli otåliga. Nu badar sonen i vattenfallet och Aina ligger och solar, misstänker maken. Efter en halvtimme är han rejält förbannad och efter tre kvart riktigt orolig. Vart har vi tagit vägen?
"Ni har varit borta över en timme!" säger han surt när vi äntligen är tillbaka.
Sonen och jag har också tråkigt medan vi väntar, men vi vet att man kan gå långt och att det tar tid. Nu är det mer folk och köerna är säkert längre åt båda hållen.
Efter vattenfallen är vi hungriga. Vi kör framåt för att hitta ett lämpligt ställe att vända med bilen och hamnar på parkeringen till en restaurang:
"Vi äter här istället för att leta", föreslår jag.
Frun i köket kommer fram när vi står och tittar på menyn. Hennes engelska är ganska skral, men hon gör allt för att vi ska förstå vad som finns och vad som inte finns. Barnen vill ha kycklingspett och hon knackar på handleden för att visa att det kommer att ta tid. Jag nickar att det är okej.
När vi sätter oss vid ett bord bland skuggande träd på uteplatsen säger min man:
"Jag trodde först hon menade att de bara hade kycklingvingar!"
Vi jämför med ett restaurangbesök i Votsolakia där en ung servitör låtsades förstå engelska och gång på gång kom in med fel saker.
En sharpei, en stor bullig skrynkelhund, vankar omkring mellan borden och väntar tålmodigt på en bit mat. Ett antal katter huserar förstås på restaurangen: en som prickat in de flesta färger en katt kan ha, en hankatt med bara ett öga, en kattmamma och hennes lilla grårandiga unge. De tigger till sig några bitar kyckling av barnen. Kattungen piper till som för att säga att han blev utan. Då blir det liv i hunden - en ynklig kattunge ska inte ta sig ton!? Han skäller dovt och halkar nästan på stenplattorna när han sätter efter kattungen. Som tar sin tillflykt upp i ett citronträd och inte verkar särskilt rädd för den skrynkliga besten som tittar upp på honom.
Vi åker vidare längs kusten till byn Manolates uppe i bergen. Stillsamt och hett på eftermiddagen. Vi sitter och dricker kaffe, läsk och juice när vi ser en fyrhjuling slita sig! Den stannar precis vid infarten till parkeringsplatsen där det turligt nog finns ett litet räcke. Ägarna ser förvånade ut när de kommer för att hämta sitt fordon. Men lättade över att den är kvar i byn och inte landat hundratals meter ner.
Vi avslutar dagen med att bada vid Psilli Ammos, den närmast Votsolakia. Härlig fin sandbotten, långgrund strand som passar bra för strandlekar, men snorklingen är bättre i Votsolakia. Vi föredrar faktiskt "vår egen" strand.

Pythagorion och Balos
Nästa bilfärd går mot Pythagorion. Först till Eupalinostunneln. Det är lätt att hitta, för det finns inte så många vägar att välja bland på Samos bland de asfalterade. Man kan kanske gå 100 meter in i tunneln och vi har tur att komma innan "alla andra" och före busslasten. Ett snabbt och svalt besök.

Inne i Pythagorion får barnen sitt lystmäte av affärer tillfredställt. Vi stöter på våra första inkastare när vi letar lunchställe vid hamnen. Rad på rad av restauranger och barer, de flesta ser likadana ut, så vi tar en på måfå. Våra gyros är helt okej, men barnens "pizzor" är bakade på pajdeg. Fin hamn och mysig liten stad, men åh, vad varmt och vindstilla! Enligt kyparen är det 43 grader. En stor kall öl till maten har väl sällan varit så rätt.
Jag tar ett snabbt dopp i Ireon, barnen surar över att det är varmt och vill tillbaka till hotellet. Vi vindlar oss upp till byn Myli och hittar det lilla torget. Det är eftermiddag och fullständigt folktomt förutom de två damerna på restaurangen. Kaffe frappe, kallt kaffe, passar perfekt.
Alla vill tillbaka till hotellet och poolen utom jag som vill besöka byn Balos.
"Jag vill nog åka till Balos!" utbrister sonen precis när vi passerat skylten. Maken vägrar vända, men så upptäcker att vi hamnat på vägen till Karlovassi. Det går att köra fel på Samos, trots att vägarna är få. Felkörningen gör att det blir ett besök i Balos.
Vägen ner är till att börja med smal och bucklig men avlöses sedan av en nyasfalterad bredare väg. Stranden ser ut exakt som jag tänkt mig klapperstensstränder, bara runda stora stenar. En kort brygga leder ner till vattnet. Det finns egentligen ingenting där, ett par tre restauranger, en sötvattensdusch, några hotell och rumsuthyrning. Perfekt ställe för bokläsning och avkoppling. Barnen skulle få spader, men jag och min man gillar stället.

Saker vi missar
Jag funderar på att hyra cykel och ta mig till byn Limnionas. Det blir inte av.
"Hur många har du sett cykla ute på vägarna här?" frågar maken.
Ingen förutom på byvägen. Jo, när vi åker till flygplatsen med transferbussen passerar vi en cyklist! Byn Limnionas ser jag bara uppifrån berget, men skulle vilja åka dit och besöka restaurangen Kohilli the end of the world som man kan gå till därifrån.
Drakei vill jag åka till. Läser på Kalimera när jag kommer hem att vägen dit är övärldens vackraste! Och ångrar att vi inte stannade och promenerade runt i de byar vi passerade - Marathakambos, Kastania, Leka - att vi hade så bråttom. Men det får vi bli nästa sommar. Resan är bokad. Då åker vi till Kokkari.
Jag konstaterar också att min och familjens bild av semester skiljer sig. Jag skulle behöva en vandringskompis! Jag drömmer om att gå från Potami till Drakei, vandra i Näktergalsskogen och kring Manolates och Vourlites. Eller vandra på Mallorca eller Menorca. Tveksamt om vår ekonomi räcker till "dubbelsemestrar", men en budgetresa under lågsäsong någon gång kanske. Vi får se. Maken hinner läsa fler böcker än jag, men jag simmar och går längre. Och tål värmen bättre.

Sista kvällen och morgonen
Sista kvällen blir sen. Barnen har lagt sig och vi blir inbjudna till våra hotellgrannars uteplats på bottenvåningen, komplett med murgröna och mygg. Vi har inte besvärats av mygg alls, men där samlas de, små och stickiga. Vi som trodde att grannarna klagade, för att de var skåningar och ovana vid småkryp. Vi avhandlar simkunskaper och flygrädsla, barn och hysteriska idrottsföräldrar, meningen med livet (arbete eller njutning), gör slut på gin och tonic, männen fortsätter med öl och till slut säger vi god natt. Och tänker att vad typiskt att man blir mer bekant sista kvällen!
På morgonen tar jag adjö av stranden och havet. Badar i vemod, går ensam längs stranden och tillbaka längs vägen. Går in på Coop-affären en sista gång och köper bröd. Det kostar 1,10 euro - precis vad jag har kvar i mynt!

Aina, Huddinge.

© 1997 - 2010 Janne Eklund/Kalimera