Resebrev från Grekland 2005

© Text & bild: Karin, P-O, David och Erika

Att komma tillbaka - Resedagbok från Karpathos 15 - 29 juli 2005

Första dagen
Att återvända är alltid att ta en risk, sägs det. Så vi kände oss inte enbart positivt förväntansfulla inför årets resa, utan det fanns även en liten sugning av oro. Har mycket förändrats? Finns alla våra vänner kvar? Hur kommer det att kännas att återvända? Vi har ju alltid åkt till nya resmål tidigare. Vi har funderat mycket över detta under vintern. Men vi behövde inte oroa oss; när vi väl kommit fram kändes det enbart bra. Redan i bussen från flygplatsen greps vi av återseendets glädje: "på det där fältet gick det getter i fjol - de finns kvar!" "där är dalen med de färgade stenarna, vi MÅSTE komma ihåg att fråga någon om dem!" och så vidare.

Snart kunde vi checka in på hotell Regina i Pigadia. Det passar oss bra; vi trivs med att bo precis mitt i stan. Vi fick lägenheten ovanför den vi hade i fjol, med ännu bättre utsikt ner över kyrkan, staden och bukten.

Hotellet har genomgått en ansiktslyftning under vintern. Lägenheterna är ommålade, med blekt vaniljvita väggar och ljusblå snickerier och tak; riktigt läckert! Dörrarna har fått tätningslister, och dessutom har alla rum försetts med A/C, hårtork och tvål- och schampoautomater. Men duschdraperiupphängningen var densamma!!! Vi ställde bara upp bagaget, inventerade köksutrustningen - det fanns osthyvel, men ingen brödkniv eller diskborste - och gick sedan nedför backen mot vattnet, i riktning mot lunchen, alltmedan vi kommenterade alla förändringar vi såg. Hittills bara positiva sådana. Vi valde trappan bakom "H zoi ton aggelon", Romiostrappan, som vi kallar den. Mary's Garden of Eden var borta, vilket kanske inte kan räknas som någon större förlust, även om den var rätt rolig…I trappan ner hade två nya caféer öppnat; det nedre, I Ellada, är det som ägs av Flourios' bror, som tidigare var kock på Pelagos.

Vårt största orosmoment hade varit huruvida Aggelos hade kvar sin restaurang, Romios, även i år. Det senaste vi hade hört från honom var att han skulle diskutera med sin fru om de skulle stänga den, och bara behålla restaurangen på Rhodos. Men vi hade inte behövt oroa oss; där stod han, med öppen famn, och tog emot oss! Vi satte oss vid vårt vanliga bord och beställde det vi hade längtat efter ett helt år: grekisk sallad och iskall Mythos. Underbart! Och ett par av katterna kände vi igen från förra året. Erika ger namn till alla katter, och både Ålen och Charlie fanns kvar. (Ålen har en vit ål längs ryggen och Charlie fick sitt namn för att hon (!) har en söt Chaplinmustasch.) Vi hade mycket att prata om, så det blev en mycket lång lunch. Så småningom lyckades vi dra oss därifrån för att gå uppför banktrappan till Acropolis. Där blev det ett nytt kramkalas, för där stod Nikos, som vanligt. Tog oss dock inte tid att stanna någon längre tid, eftersom vi skulle handla. Vi gick in till lille gubben Giannis först, för att handla diskborste. Jodå, det hade han även i år. Och det mesta vi behövde till frukost hade han också, vi behövde bara komplettera litet i den stora supermarketen intill. Så tog vi oss slutligen tillbaka till hotellet, där vi invigde poolen. Härligt!

Första middagen MÅSTE ju bara intagas på Pelagos! Och Mikke hade förvarnat dem om datum för vår ankomst, så där stod välkomstkommittén: Xronis, Dimitris och Ilias, och hälsade oss med pussar och kramar. Vilket mottagande! Xronis berättade med stolthet att självaste Kalimera-"Giannis" hade varit där, och han blev mycket glad när vi sade att vi hade ätit middag med Janne bara några veckor tidigare, och att han hade berömt både Pelagos och hela Karpathos. Så kom Flourios och hälsade, och det blev dags för musikerna att intaga scenen, och för oss att beställa middag och testa den nye kockens prestationer. Jag tog en stifado, som låg i en tjock, välkryddad sås. Mums! Snart anlände Vasilis med sin sladd - mikrofonen ligger på en piedestal och väntar, men han har egen sladd med sig - och det blev nytt kramkalas. Musiken var som alltid mycket bra. Det var roligt att höra att de hade övat in en hel del nya nummer sedan sist. I pausen kom Xronis och satte sig hos oss så att vi skulle kunna prata mer om allt som hänt under vintern. Efter en stund kom Dimitris med ett finurligt leende och en telefon, gav luren till mig och sa: "It's for you!" Hmmm… det kunde bara inte vara någon annan än Mikke! Mycket riktigt, han hade luskat ut att vi skulle vara där, så han tänkte överraska oss! Det gjorde han, minst sagt. Alla skrattade åt vår förvåning. De har mycket roligt åt att Mikke och jag fortfarande inte har träffats "på riktigt", trots att vi har så nära kontakt. Men det ska väl bli nån gång, det också… Vi var rätt trötta efter en lång resdag, så redan vid halv elva tackade vi för oss och gick hemåt. Där stötte vi ihop med hotellets "Mister Fix-it", Hussein, som hälsade oss välkomna tillbaka. Satt en stund på balkongen med en kvällsdrink och såg ut över staden. Högt ovanför bukten glimmar ljusen från Aperi och Othos som gnistrande stjärnband i mörkret, och det är bara så vackert...

Följande dagar
De flesta av dagarna följde vår vanliga semesterrutin, som börjar med att P-O går iväg och köper färskt bröd till frukost. När vi har ätit, tillbringar vi förmiddagen med sol och bad på lämpligt ställe, medan vi diskuterar var vi ska äta lunch. De dagar fraktbåten kommer, brukar vi äta någonstans längs hamnpromenaden för att titta på trafiken och allt som händer. Sedan promenerar vi ett tag och shoppar litet innan det blir siestadags. Emellanåt stannar vi på Acropolis för varsin milkshake och trevlig samvaro. På eftermiddagarna brukar det nästan bara vara grekiska gäster, så då spelar Nikos grekisk musik. I år var det mycket Kotsiras.. Andra dagar tar vi en eftermiddagsfika på en sacharoplasteio eller på balkongen.

Efter siestan blir det nästa höjdpunkt: middagen! Ibland inleds den med ett besök hos Ilias på Faros. Vi får inte missa att gå dit den 20 juli för att önska Xroniá Pollá, eftersom han har namnsdag då. Nu sprang han genast iväg till konditoriet, där han köpte en kartong blandade bakelser och bjöd på. Ja, bakelser och ouzo är kanske litet okonventionellt, vad vet jag, men det var definitivt en smakupplevelse! Det är så härligt att sitta där uppe på terrassen och titta ut över bukten och bara njuta... och osedvanligt god ouzo har han också, till på köpet. Så det är lätt att dröja sig kvar. Länge...

Men till slut måste man slita sig därifrån och inrikta sig på mat. Oftast blir det på någon favoritrestaurang, där vi vet att vi alltid får god mat och ett mycket vänligt bemötande, men ibland blir vi våghalsiga och provar något nytt, med omväxlande resultat. Sedan är det dags för en kvällspromenad. De kvällar vi har varit på Pelagos, räcker det med promenaden hem till hotellet. Dessa kvällar brukar dessutom bli senare än andra, så då längtar vi hem till sängen. Om vi har ätit inne i stan, brukar vi börja med att gå längs hamnpromenaden bort till utflyktsbåtarna och vända. Det tar sin lilla tid, eftersom vi då och då stannar för att klappa katter och hundar samt prata med någon av invinkarna på de olika tavernorna. Ja, Erika tycker inte att begreppet "inkastare" passar, eftersom de ju alla är mycket vänliga och bara vinkar och hälsar, så vi har anammat det i stället. Om vi sedan går snett upp längs affärsgatan blir det nya stopp. Kanske tittar vi in till Mimis i hans guldsmedsaffär, eller bara står i dörren och lyssnar när han sjunger, vilket händer då och då. Fortsätter vi rakt fram, måste vi ju stanna till vid Acropolis, åtminstone för att prata en stund, men ibland kan det hända att vi sätter oss ner för en drink eller en glass. Nästa stopp blir vid skivaffären, för musikprat, skivinköp eller bara gosande med lilla svarta katten. I år hade de ytterligare en katt, och båda blev mycket förtjusta den kvällen som Erika hade på sig en kjol med långa fransar. De lekte och hoppade, så folk samlades runt omkring för att titta på dem.

På H zoi ton aggelon sitter ibland ett par gubbar och spelar lira och sjunger. Denna typ av grekisk musik avstår vi gärna från, så vi brukar skynda förbi. Väl framme vid torget svänger vi bara vänster uppför backen, så är vi hemma vid hotellet. Eller också utforskar vi några av de andra gatorna, det beror litet på hur pass trötta vi är. Kvällen avslutas för det mesta med en drink på balkongen.

En tur till Kassos
Eftersom vi hade bokat resan så tidigt, fick vi 600 kr av Apollo i utfärdspremie, och det måste man ju sätta sprätt på. Så vi inventerade årets utbud, och ratade de flesta. Bussrundturen åkte vi ju i fjol, så den kan vi. Många av de andra gick ut på att åka till en eller flera stränder och sola, och det roar oss inte så mycket att vi vill spendera en hel dag på det. Stadsstranden duger gott och väl för oss, och så kan man snabbt komma hem och duscha av sig saltet. Men de hade faktiskt en utfärd till Kassos, som verkade annorlunda. Vi blev varnade att det inte medföljde någon reseledare, utan vi fick klara oss på egen hand, men det skrämde oss inte direkt.

Klockan sex gick reveljen, och redan 7.20 kom bussen och hämtade oss. En ganska liten buss, men det behövdes inte större. Sedan förstod vi att det inte heller gick att köra med en större... Vi svängde ner till Ammoopi och hämtade upp två personer till, och sedan blev vi inte flera. Chauffören berättade att resan beräknades ta ungefär tjugo minuter längre än beräknat, eftersom stora vägen till Arkasa var avstängd för asfaltering, och vi kunde inte köra så fort på den andra vägen. Efter Menetés svängde vi in på en bred grusväg, och vi tyckte att det här var väl inte så farligt. Men sen svängde han upp över diket till höger och in på något som inte var mycket bättre än en åsnestig, och då började vi förstå vad han hade pratat om. Vi kröp fram i 10 - 20 km/h över torra ödemarker utan en levande varelse. Bara sand, sten och låga hedväxter. Efter en kvarts skumpande fick vi syn på en färgklick, som så småningom visade sig vara en blomsterträdgård tillhörande en liten bondgård, mitt ute i ingenstans. Vägen gick tvärs över gårdsplanen, och på andra sidan blev vi tvungna att stanna och släppa fram en stor flock getter, anförda av en liten lurvig vovve. Så småningom kom vi dock ut på en något större väg, och snart närmade vi oss Arkasa via de stora sandstränderna söder om byn. Vid den som ligger närmast, pågick en hel del byggnadsarbeten. Det verkar bli ett påkostat hotellområde längs vägen. Väl framme i Arkasa är det ju bara ett stenkast till Finiki, där båten låg och väntade. En stor båt, jämförbar med Waxholmsbolagets sommarbåtar, med plats för gott och väl 150 passagerare. Vi var elva. Så vi behövde inte trängas på akterdäck, precis.

Så snart vi var ombord, kastade man loss. David studerade havet under hela resan, och lyckades se en sjöstjärna, en sköldpadda och en brännmanet. Vi hade mycket roligt åt en besättningsman som gjorde vad han kunde för att se upptagen ut, medan han i själva verket drack frappé och rökte oavbrutet under hela resan. Ibland gick han fram och tittade ner över relingen, ibland gick han uppför trappan ett par steg och tittade på himlen, han klämde på gummilister, petade på muttrar i taket och så fanns det en lucka, som han med jämna mellanrum lyfte på och tittade ner i. Säkert mycket viktiga arbetsuppgifter. Överfärden tog en knapp timme, och den sista halvtimmen gick utmed Kassos kust. En dramatisk sådan med branta bergssidor, där man då och då såg att berget någon gång har släppt och rasat ned i havet.

Till slut lade vi till vid kajen i Fri, den största byn. Det är en imponerande stor hamnanläggning, med plats för åtskilliga stora fartyg. Då upphov en av de andra passagerarna sin röst och sade att hon gärna skulle guida oss litet i byn, helt utan kostnad. Så det fick hon, förstås. Hon ledde oss genom gränderna upp till ett litet museum, där vi fick oss till livs en del av Kassos hemska och dramatiska historia. Vi gick förbi den gamla pirathamnen och blev överflugna av ett flygplan som tydligen trafikerar världens kortaste kommersiella flyglinje, den mellan Karpathos och Kassos. Total restid 7 minuter, varav 4 i luften...

Promenaden fortsatte ut på landet, förbi skolan och ett par gethagar, och slutade i den gamla hamnen Emborios, där våra medtrafikanter lade sig vid den lilla sandstranden. Vi tyckte det var alldeles för varmt, så vi satte oss i skuggan vid en sacharoplasteio och beställde in varsin stor glass. Den kom från Egypten, liksom konditoriets ägare, berättade servitören.

När vi hade svalnat, promenerade vi tillbaka till Fri och gick runt och utforskade byn en stund. Vi hittade två slaktare och två internetkaféer inne bland de vindlande gränderna. Det var fruktansvärt varmt och alldeles vindstilla. Strax efter tolv gick vi och satte oss i öns enda lokalbuss - luftkonditionerad! - som skulle avgå strax. Den blev snart full, även prästen skulle med, och alla hälsade på chauffören Giorgos och klagade över värmen. För 1 € per person fick jag åtta biljetter, så vi fick åka med hela rundan. Första svängen gick till byarna Arvanitohori och Agia Marina. Vi åkte längs en bördig dal med en massa odlingar. Vägen gick rakt igenom en gård med ett flertal inhägnader med olika slags djur, vi såg bland annat hjortar och strutsar. I Arvanitohori slutade vägen i en vändplan där det fanns ett trafikljus! Sedan klättrade bussen upp längs bergssidan till Agia Marina, som ligger högt uppe med en fantastisk utsikt över Fri. Här uppifrån återsåg vi flygplanet som stod och väntade på sin landningsbana utefter havet. Snart var vi nere vid hamnen igen, och väntade på nya passagerare till nästa tur, som gick till öns andra två byar, Panagia och Poli. Nu bar det uppåt igen, åt andra hållet. En bra bit upp på bergsväggarna har man anlagt terrassodlingar, och högt uppe såg man ett flertal stora grottor.

Så snart vi tog fram kamerorna och skulle fotografera, stannade Giorgos och lät oss kliva ut så att vi kunde få bättre bilder. Han talade ingen engelska alls, men det gick så bra ändå. Hela turen tog ungefär 40 minuter. När vi kom tillbaka, tackade vi för en vacker resa och styrde kosan mot lunchen. Den intogs på taverna Mylos, som ligger uppe på en udde som sticker ut över hamnen, så vi hade utsikt över fiskebåtarna, där man höll på att ta vara på fångsten och göra rent näten. Stora Lane Lines-båten till Kreta var också in och vände. Den såg nästan liten ut vid den enorma kajen. Här åt jag den absolut bästa chicken souvlakin jag någonsin har smakat, saftig och välkryddad. Mums! Den är nästan värd en egen resa... Överblivet bröd slängdes ner i vattnet, där det genast togs om hand av fiskar. Det var som att se ett stim pirayor; vattnet fullkomligt kokade, och inom några sekunder var brödet borta! Toaletten var dock den sämsta hittills; varken lås, fönster, lampa, papper eller ens ring på toastolen fanns det!

Så småningom tog vi oss därifrån och strosade runt i byn ett tag, tills hettan tog ut sin rätt och vi bara orkade sitta i skuggan på stadshustrappan och flämta medan vi såg oss omkring efter någonstans att få något att dricka. Valet föll på hamnkaféet, så att vi inte skulle behöva flytta oss någon längre sträcka. Det var för varmt att sitta ute under parasollen, så vi gick in och fick en fantastisk plats vid ett bord i hörnan för icke-rökare; alldeles framför luftkonditioneringen, ljuvligt! Här satt vi sedan och drack vatten och såg en grekisk såpa på storbilds-TV tills det blev dags att gå till båten. En del av fångsten från fiskebåtarna lastades ombord och lades i kylskåpet.

Det var fler passagerare åt det här hållet, och alla satt ute på akterdäck och pratade. Matrosen med frappé i ena handen och cigarrett i den andra tittade i luckan, kontrollerade att himlen var kvar, tittade ner över relingen - jodå, vattnet var också kvar... Jag var jättetrött av värmen, så jag och Erika gick in i salongen, där vi var alldeles ensamma. Jag lade mig på en av sofforna och sov gott tills vi närmade oss Finiki. Väntande på kajen stod en man från en av fiskrestaurangerna och tog hand om fiskpaketet vi hade med oss från Kassos.

Bussen var en kvart försenad, och chauffören bad så mycket om ursäkt. Längs vägen genom Arkasa stannade han och plockade upp folk som stod och väntade på den ordinarie Pigadiabussen, som inte hade kunnat ta sig fram. Så gick det samma skumpiga väg tillbaka. Innan vi åkte till Karpathos, hade vi planerat att ta en dagstur för att närmare utforska Arkasa och Finiki, men nu bestämde vi enhälligt att det får vänta till nästa år, när stora vägen är farbar. Den här turen gör vi inte om, den var alldeles för jobbig för Erika, som har anlag för åksjuka. Men Kassos var vackert...

Kakbak
Mikke hade ju reläat ett nödrop från Maria Diakidis på Zephyros Village, att hon ville ha recept på svenska kakor. Ja, visst går det att översätta recepten till engelska, men mycket ligger ju i själva handlaget och är kanske inte så lätt att direkt översätta, så jag sade i ett svagt ögonblick att jag kan väl kila över och visa henne några sorter när jag ändå är där. Men sen kom ju husköp och flytt emellan, och jag hade väl mer eller mindre förträngt det hela… men se, det hade inte Mikke!!! Så en kväll på Pelagos, kom en man fram till oss, presenterade sig som Andreas, och frågade om det var vi som var Mike's friends som skulle lära hans fru att baka svenska kakor! Mikke hade ringt var och varannan dag, sade Andreas, som hade varit där flera gånger och letat efter oss, och var SÅ glad att vi äntligen hade träffats! Och jag som hade åkt ned utan såväl bakredskap som recept, eftersom allt var nedpackat... Men vi sa att vi skulle komma förbi, och nästa dag gjorde vi en rekognosceringsrunda i affärerna för att se vilka råvaror man kunde få tag på, och vad man skulle kunna åstadkomma av dessa. Sen blev det en tur till Pot Pourri, internetkaféet, för att få fram recept, och dagen därpå promenerade vi bort till Zephyros. Maria hade tyvärr just åkt iväg för ett namnsdagskalas, men vi satt vid poolkanten och fikade och pratade ett par timmar. Herrarna fann varandra direkt, eftersom alla tre är teknikfreaks... Till slut bestämde vi i alla fall att på onsdagen skulle det stora baket ske.

På onsdagsmorgonen travade vi åter iväg till Zephyros. På vägen slank vi in på diverse supermarkets för att inhandla det vi behövde, och vi lyckades till och med hitta bakplåtspapper! Maria stod och väntade, men ville inte börja förrän vi hade fikat. Det är helt rätt inställning, tycker jag! Sedan gick vi ned i hotellköket som ligger i källaren. Utan fönster, men med både tvättmaskiner och torktumlare i full gång, så det var rena bastun där redan när vi kom. Vi började med att göra en mördeg, och delade upp den i tre delar så att vi kunde göra både brysselkex, syltgrottor och schackrutor, samtidigt som jag gav andra tips på hur man kan variera degen. Vi och vi, förresten... jag hade förväntat mig att få hjälp av Erika, som är familjens stora bakerska, men hon smet upp och satte sig i skuggan vid poolen. David slank upp och hjälpte Andreas, som hade problem med datorn. Men P-O stannade kvar och hjälpte till. Klippte bakplåtspapper, diskade redskap och torkade mig i pannan med en handduk när svetten hotade att droppa ner i skålen. Det var oerhört varmt därnere! Sedan gjorde vi en sats kokostoppar, och slutligen en rulltårta fylld med jordgubbssylt. Ugnen hade fel på termostaten och stannade inte när den hade uppnått önskad värme, utan blev bara varmare och varmare. Så man måste hela tiden parera med ugnsluckan, vilket gjorde att kokostopparna förlorade sin toppighet och blev mer plättliknande, men de smakade i alla fall som de skulle. Kakdoften spred sig upp över poolområdet, och tvillingsönerna kom ner och var nyfikna, men de blev snabbt uppjagade av sin mor. Kakorna skulle sparas till deras födelsedag på söndagen. Andreas provsmakade dock, och även Erika kom ner och snappade åt sig en schackruta. När allt äntligen var klart, satte vi oss i skuggan med varsitt glas isté och svalkade av oss. Nästa år ska Maria lära mig några typiskt grekiska kakor, lovade hon. Men då ska vi vara i hennes eget kök, där man åtminstone kan vädra.

Mat
Vi har, som sagt, ett antal favoritställen som vi ofta besöker, men ibland gör vi några utsvävningar för att pröva något nytt. De ställen vi har varit på i år är:

Seven Eleven. Här åt vi i fjol, men i år var det inte alls lika bra. Menyn hade inte mycket att välja på. Maten var godkänd och billig, men inte speciellt märkvärdig, och dessutom räknade hon fel på notan, så vi höll på att få betala 4 € för mycket. Hit går vi nog inte igen. Det finns bättre ställen.

Maxim var en ny restaurang för oss. Jag måste absolut rekommendera deras "Maxim special plate", som bestod av ox- och kycklingbitar i en vansinnigt god madeira- och löksås. Vinerna var hutlöst dyra, så vi tog varsin Mythos i stället. Barnen tog mixed grill. All mat var mycket bra, men servicen kändes väldigt opersonlig, så hit går vi nog inte heller igen. Man kanske är litet bortskämd...

Sen måste vi ju bara pröva det omskrivna Sofia's place. Vi blev väl mottagna, och såg verkligen fram emot en riktigt god måltid. De skulle vara speciellt bra på grillade rätter, så Erika och jag beställde in deras stora mixed grill för två personer. Men oj, vad besvikna vi blev! Maten smakade nästan ingenting, ingen av rätterna! Kleftikon var mest fett och slams, och likaså fläskköttet, så det gick inte att äta. Rätten var ju avsedd för två, men vi fick dela på en lammkotlett och ett kycklinglår. Katterna blev mätta, men inte vi. Dessutom blev detta den i särklass dyraste middagen på hela resan. Till råga på allt började man flytta om borden för att klämma in ännu flera, så det blev trångt och otrivsamt. Nej, dit går vi inte igen!

Så nästa gång vi tänkte prova en ny restaurang, sade P-O att om detta också blir en besvikelse, så håller vi oss till säkra kort i fortsättningen! Denna gång gick vi till Orea Karpathos, en mycket liten restaurang som bland annat har traditionella Karpatiska rätter. Menyn var inte speciellt omfattande på varmrättssidan och den varierar från dag till dag, så det är lite olika vad man kan få. Men de hade god mat och vänlig service. Här fick vi smaka på det inhemska vinet Karpathian red, som var ett sherryliknande starkvin. Inte dumt, men inget att dricka till mat, direkt.

Lunchen intar vi ibland på kafé Acropolis. Läget är perfekt, alldeles ovanför hamnpromenaden, och det fläktar skönt från havet. Deras club sandwich är mycket god, de har en westernomelett som inte går av för hackor, och den grekiska salladen är bland de bästa vi har ätit, faktiskt. Dessutom har vi alltid väldigt trevligt här. Ett annat mycket bra lunchställe är Five Star Deli. Missa inte det stället när ni är i Pigadia! (I och för sig är det svårt att missa, där det ligger precis vid torget...) Det ser inte mycket ut för världen. Innanmätet är kalt och kaklat som på ett badhus och mysfaktorn är lika med noll, om man inte har tur och får tag på någon av de få platserna ute på den mycket lilla balkongen med en strålande utsikt över bukten. Men maten… jo, det är grekisk snabbmat, gyros och pita och hamburgare, ganska billigt dessutom, men å, så GOTT! Deras pita souvlaki innehåller ett osedvanligt välkryddat lammkött; något av det bästa jag smakat.

En annan favorit för både lunch och middag är La Mirage. Snabb och trevlig service, och fin utsikt ner över hamnpromenaden. Deras pastarätter är helt gudomliga, och likaså stifadon. Pizzorna tycker vi dock inte är så märkvärdiga.

Slutligen kommer vi till våra tre absoluta favoriter, där vi följaktligen spenderar mest tid.

Land and Sea, där ägaren Giannis välkomnar sina gäster med öppen famn. Suverän mat och rask och trevlig service. Allt vi har provat - och det är en hel del - har varit utsökt gott. Köttet är av mycket bra kvalitet; här finns det inga slamsor att ge till katterna. Giovetsin är som en dröm, kokkiniston likaså….ja, allt är väldigt gott! Och efteråt bjuds man på krispiga, gyllene loukoumades utan någon som helst släktskap med de missfoster som Erika och jag lyckades åstadkomma…

Romios, dit vi går ömsom för lunch, ömsom för middag. Mycket god mat, mycket trevliga människor. Jättegoda mackor att inleda med. Mängder av små och större rätter att frestas av. Deras mezetallrik är ett hopplock av litet av varje, aldrig exakt likadan från dag till dag, och alldeles lagom till lunch. Fullkomligt gudomliga gigantes! Och så bjuds man på en liten drink och en frukt eller kaka efteråt.

Och så, givetvis, Pelagos, med både trevliga människor, god mat och bra musik! Den nye kocken får ett bra betyg av oss. Många nya smaker, men allt är jättegott. Deras fillet med svampsås måste vi bara rekommendera, fantastisk! Här har vi tillbringat många trevliga kvällar, och på semesterns sista kväll måste vi ju bara vara här! Mimis kom ovanligt tidigt, dock utan vovve. Det var många som var uppe och dansade, och folk stannade på vägen utanför och tittade in. Jag lyckades faktiskt åstadkomma ett par epistlar i Kalimeraboken, en på svenska och en på engelska, fast det var inte lätt. Dels får jag alltid hjärnsläpp vid sådana tillfällen, dels sjöng Mimis just då ett flertal av mina favoritsånger, vilket ger mig tårar i ögonen, sentimental som jag är. Och då är det inte lätt att skriva, minsann! Ilias frågade litet diskret om jag tänkte skriva något positivt om en viss, mycket trevlig servitör, och jag svarade att mot en skälig ersättning är jag alltid villig att förhandla… Vi stannade så länge vi orkade, men till slut blev vi ju tvungna att ta adjö av våra vänner Ilias, Flourios, Vasilis, Andreas och alla närvarande medlemmar av familjen Panaretos. Herrarna skakade hand, medan Erika och jag fick pussar och kramar. Alla önskade oss en trevlig vinter och välkomna tillbaka nästa år.

Sådan blev årets vistelse på Karpathos. Mycket mindre turistande än vi hade planerat, men vi har ingen brådska. Vi ska ju tillbaka nästa sommar. Och kanske nästa också… I stället blev det desto mer av vila för kropp och själ samt trevlig samvaro med goda vänner. Och det är ju inte det sämsta! Men tror någon att vi kom ihåg att fråga om de färgade stenarna? Det får också bli nästa år…

Nedtecknat av
Karin af Petersens

© 1997 - 2010 Janne Eklund/Kalimera