|
Kvällsunderhållning som utspelade sig första lördagen
medan vi åt middag på Taverna Perigiali vid hamnpromenaden:
En man kommer med en stor brödback, en sån där av genombruten
plast, och ställer ifrån sig den på kajen. Ytterligare
en man kommer, med ännu en brödback. De plockar bröden
fram och tillbaka, förmodligen kollar de att allt är med. Sen
kommer en man med en back full med grönsaker och frukt, och ställer
den bredvid de andra på kajen. Alla väntar och tittar ut mot
havet. Så kommer en liten gummibåt med två män,
antagligen från ubåten som ligger ute i viken. Alla ser att
båten är alldeles för liten att rymma alla tre backarna.
Efter litet diskussion lastas grönsaksbacken ombord, och båten
far iväg. Männen på kajen går därifrån.
Kvar står två backar fulla med bröd.
Då kommer lilla vovven på kvällspromenad. Hittar brödbackarna.
Nosar intensivt, och jag hinner bara tänka: "Han tänker
väl inte lyfta på benet?" innan han gör det…
Lyfter på benet och kissar. På brödet. Nöjd med
att ha markerat sitt revir, går han sedan glatt vidare. Kajen är
åter tom.
Efter en stund återvänder männen, försedda med plastpåsar
som de snabbt börjar lasta över brödet i. Snart återvänder
även gummibåten, plastpåsarna lastas ombord, och båten
far sin väg. Vi förmodar att någon kommer att få
en ganska obehaglig överraskning när det blir matdags…
Vi upptäckte senare att lilla vovven hörde hemma på en
av Olymposbåtarna (den stora vita). Den brukade ta sin lilla promenad
längs kajen varje kväll, och var en sympatisk liten varelse
som gärna lät sig klias på magen. Ibland slog han följe
med oss i flera kvarter, och vi var litet rädda att han skulle följa
med oss ända hem. Han fick givetvis heta "Pisshunden" i
fortsättningen…
Den 20 juli har ju Margareta namnsdag. Eftersom både dottern
och jag är begåvade med detta namn, skulle det givetvis firas,
lämpligen på Pelagos, hade vi tänkt, och tillsammans med
Hasse och Bettan. På väg ner mot lunchen den dagen, tittade
vi in på Pan Burger och meddelade detta vårt beslut. Xroni
berättade att i Grekland var det Ilias som hade namnsdag den dagen.
Då passade det ju väldigt bra att vi gick till Ilias på
Faros och tog en ouzo innan middagen, och önskade varandra Xronia
pollá. Till vår stora förvåning förärades
Erika och jag varsitt tygmärke med "Margarita" på
av Hasse och Bettan! Jättesnällt, och totalt oväntat!
|
Ingången till Faros med Ilias som välkomnar.
|
Den enda nackdelen - om man kan kalla det så - med Faros är
att det är så mysigt att sitta där med sin drink och se
ned över stan, så man blir sittandes alldeles för länge!
Så småningom kom vi dock fram till Pelagos, där man dukade
ett långbord åt oss nära scenen. Maten var helt fantastisk,
och likaså musiken. Vasilis tillägnade oss en sång som
handlade om Margarita, och så bjöd han på en flaska vin.
Det blev en sen, men mycket trevlig, kväll. Fnittrade hemåt
nån gång efter midnatt. Vilka härliga människor
vi har träffat!
Ja, till Olympos måste man ju åka, det säger
alla. Så då gjorde vi det. Kvällen innan var vi ombord
på båda båtarna och spanade. Den stora vita såg
ut som vilken Waxholmsbåt som helst, den andra var mycket dekorativt
inredd med vackra träsniderier. Dessutom hade vi fått rådet
att undvika den stora vita, som tydligen rullar mer i sjön, så
det blev den andra. Tyvärr var de pösiga sofforna ganska obekväma,
men Erika lyckades i alla fall vika sig dubbel och somna. Jag måste
uppsöka toaletten, och följde skylten med W.C. och en pil som
visade runt hörnet. Där fanns en dörr som gick till herrtoaletten,
och dörren bredvid ledde ned i maskinrummet… Jag undrar hur
många kvinnliga passagerare som har kommit nedramlandes genom det
hålet. Damtoan fanns på andra sidan av båten. När
jag svängde runt hörnet, blåste det till så kraftigt
att knapparna i blusen åkte upp! Märkte inget själv först,
utan undrade varför folk tittade så… Den stora vita båten
låg kvar i Diafani under dagen, medan vår båt fortsatte
upp till Saria. Vi äntrade en buss, och forslades på hisnande
vägar upp över ön till Olympos.
 |
Måste faktiskt säga att Olympos blev något av en besvikelse.
Man vallas längs en smal gata kantad med tanter som alla försöker
locka in en i just deras lilla butik och köpa saker. Överallt
stacks det fram händer som ville hugga tag i Erika och svepa en schal
runt huvudet på henne: "Take nice photo!". Och sedan förutsattes
man givetvis att köpa schalen… Mycket krimskrams är det,
i princip samma saker hos varje tant, och det eventuella hantverk som
finns är i klar minoritet bland alla maskinvävda tygstycken
och mjuka grodor och ormar av det slag man sydde i slöjden. En liten
gubbe brölar i sin tsambouna precis när vi anländer, sedan
har han gjort sitt för dagen, verkar det, för när vi går
tillbaka varken syns eller hörs han. När man har passerat gatloppet
och kommit in i själva byn, är den alldeles tom. Inte en skymt
av något dagligt liv, det var som att gå omkring i en spökstad.
Till och med kyrkan var låst. Vi gick omkring i tomma gränder,
upp och ned, fram och tillbaka i tre timmar och tog kort på vackra
utsikter, men mer var det inte. Den enda människa vi såg som
INTE försökte få oss att köpa något, var prästen.
Jag skulle tro att om man verkligen vill få en bild av något
dagligt liv i Olympos, måste man nog ta sig dit långt utanför
turistsäsongen, för nu kändes allt hyperkommersialiserat.
Sen tillbringade vi ett par timmar i Diafani. Ja, vad ska man
säga om den staden? Om man vill ha lugn och ro, ska man definitivt
åka hit! Vi gick fram och tillbaka genom trånga gränder,
ryckte i de låsta kyrkdörrarna, besökte alla (två!)
minimala supermarkets vi hittade och köpte vatten i den ena och vykort
i den andra, för att fördela gracerna rättvist. Det mest
spännande vi såg var tre höns i en bur och en platt råtta
på vägen… Vi satte oss i skuggan och väntade på
båten, och vem kommer där spatserande, om inte vår vän
Pisshunden? Så det blev en stunds magkliande. Men tydligen förväntar
man sig betydligt fler turister, för både i Olympos och i Diafani
höll man på att bygga hotell.
 |
För att se så mycket som möjligt så lindrigt som
möjligt, följde vi med den av Apollo organiserade bussturen
"Karpathos förr och nu". Att forslas runt i en luftkonditionerad
buss mellan de intressanta byarna var ungefär vad vi kände att
vi orkade med i strapatsväg. Den danske guiden Brian berättade
om allt vi såg och allt han kände till om Grekland och grekisk
mytologi och historia. Busschauffören, Nikos, var helt fantastisk,
han visste precis var han hade alla hörn och hjul på sin buss!
Det var inte många millimeter tillgodo på någon sida
när han slingrade sig fram på de smala bygatorna! Aperi fick
vi tyvärr bara se på avstånd, eftersom bussen var för
stor för byn.
I Othos stannade vi dock, och tittade in på Mr Hapsis fantastiska
lilla folkloremuseum, och fick avnjuta - nja - hans liraspelande. Gick
runt i byn ett tag och tittade. Många vackra hus fanns det här,
och en helt magnifik utsikt!
|
Mr Hapsis spelar lira i sitt museum.
|
Fortsatte över bergen till Pyles, där vi gick ut och promenerade
genom byn. Jag beundrade den vackra kyrkan till den grad att jag inte
såg ett stort hål i asfalten, utan klev rakt i, snubblade
och dök ner i en hög med cementgrus! Fallet blev rätt mjukt,
men jag lyckades skrapa upp hela vänstersidan på benet, armen
och huvudet. Såg nog för hemsk ut, täckt av cementdamm
och med blodet rinnande. Någon tipsade om att det fanns en källa
under kyrkan, så att jag kunde tvätta av mig det värsta.
När jag stod där nere och tvättade mig, hörde jag
guiden Brian berätta något om att om man använde det vattnet
skulle man bli galen… "och det säger du NU!", ropade
jag upp till honom. Nåja, galen tror jag inte att jag har blivit,
men jag har kvar ärr både på armbågen och knät.
Erika tycker att jag ska tatuera "Minne från Karpathos"
runt dem. Sedan gick vi in i kyrkan också, och fick oss till livs
en lång berättelse om korsriddarna. Det märktes att Brian
hade läst "da Vincikoden", eftersom han nämnde flera
teorier som har framförts i just den boken.
 |
Färden fortsatte till Lefkos där vi intog lunch på taverna
Blue Sea, bara för att den låg närmast. Det skulle vi
inte ha gjort. Det tog en evinnerlig tid att få in maten, andra
gäster hann både komma och gå innan kocken äntligen
började vispa ihop våra omeletter, så det blev inte tid
till mycket mer än en kort promenad och en glass innan bussen avgick
igen. Ner längs kusten till Arkasa, där vi besåg den gamla
slavmarknaden. Och hälsade på en flock får, medan resten
av folket följde med Brian in i den minimala kyrkan för ännu
en föreläsning. Vi hade fått vår dos av kultur,
tyckte vi, det var trevligare ute i solen. Det sista stoppet blev vid
monumentet utanför Menetes. Där blåste det! Det var knappt
att man kunde stå upprätt! Men utsikten var helt underbar.
Det var en trevlig tur, med mängder av fantastiska vyer. Många
av byarna gav mersmak, så nån gång ska vi ta oss tillbaka
till dem.
Vårt hotell, Regina, var helt OK. Ingen lyx, men inte dåligt
heller. Lite småskavanker kan man leva med. Fast duschdraperiupphängningen
var mycket speciell. Ett slags solfjädersarrangemang med långa
piggar, där draperiet satt fast längst ut. Och rätt som
det var hoppade väggfästet ur, och draperiet rasade ned över
en stackars duschande… första gången det hände ropade
jag på hjälp, och fick till svar: "Lugn, jag måste
bara ta ett kort först!"…det gäller tydligen att prioritera
rätt!
|
Det förb-de duschdraperiet!
|
Vi hade en stor, härlig balkong med utsikt ned över staden
och vattnet. Närmast oss hade vi en kyrka, men där var ingen
som helst aktivitet under den period vi var där. På söndagarna
hölls mässan i den stora kyrkan nere vid hamnen. Mycken tid
tillbringades på den balkongen, där vi satt som på första
parkett och såg allt som hände.
Hotellet ligger minst sagt centralt, på gott och ont. Nära
till affärer och restauranger, och nära hem på kvällen.
Men det ligger precis i korsningen av två huvudgator, så trafiken
är påtaglig, inte minst på natten. Och eftersom vi hade
ett av hotellets få rum utan luftkonditionering, var vi tvungna
att sova med öppna balkongdörrar. Familjens herrar blev rätt
störda av trafiken. Dottern sover i vilket oväsen som helst,
och jag hade öronproppar.
Pigadia är ingen stor stad. Efter en vecka är man välkänd,
och stannar och pratar med folk till höger och vänster. Det
är inte heller någon typisk turistort, utan en stad med en
levande vardag. Det byggdes mycket, och de började tidigt på
morgnarna! Det kändes inte som om det var mycket folk, och då
var vi ändå där när det började närma sig
absolut högsäsong. Det fanns alltid gott om plats på restauranger
och caféer, i alla fall de tider som vi var ute. Gott om plats
på stranden var det också. Men många backar är
det. Och trappor...
 |
Vi stortrivdes med stan. Så till den grad att vi egentligen inte
ville lämna den för att utforska andra ställen, så
vi stannade mest hemma. Låg vid poolen eller stranden på förmiddagen,
och gick sedan ner på stan. Ofta åt vi lunch på Romios,
vilket tog ett par timmar inklusive trevligt småprat, och sen gick
vi upp till Acropolis och tog en milkshake, vilket tog ytterligare minst
en timme, inklusive grekisklektion och musikdiskussion. Sen blev det en
promenad i stan innan det var dags för siesta. Vissa dagar blev det
till och med konditoribesök; det fanns massor av bakelser som vi
aldrig hade sett förut, och som givetvis måste provsmakas!
Efter siestan brukade det vara dags för ytterligare ett dopp i poolen.
Då brukade vi sammanstråla med Hasse och Bettan, utbyta erfarenheter
och planera eventuella gemensamma projekt. En snabb dusch, och sedan en
drink på balkongen, medan vi bestämde vart vi skulle gå
och äta middag. Och efter middagen gick man runt i stan, kollade
hur långt byggprojekten hade kommit, upptäckte nya små
gator, tittade in i butiker och hälsade på människor och
djur. Köpte kanske en glass eller något att dricka innan det
blev sängdags. Kort sagt, vi tog det lugnt och njöt av tillvaron.
Ytterligare sightseeing spar vi till kommande besök på ön.
Vädret var varmt och soligt. Hela tiden. Den första veckan
fläktade det skönt från havet, men sedan mojnade vinden.
Till och med ortsbefolkningen började klaga och undra vart Meltemin
hade tagit vägen, för det var hett och kvavt och mycket fuktigt.
Man var ständigt blöt, och fick stora fuktfläckar på
kläderna; rena tropikvärmen! Den sista kvällen vi var på
Pelagos, kändes händerna skrumpna som när man har legat
för länge i badet, och vi kände verkligen inte för
att ta någon i hand. Det hade jag dock inte behövt oroa mig
för, ty Vasilis ville kramas… han var precis lika blöt
själv, så vi möttes med ett plask! Har aldrig varit med
om maken!
Restauranger hann vi med en del, men långt ifrån alla
som vi hade planerat, så vi blir nog tvungna att åka tillbaka...
För det mesta var vi mycket nöjda med maten, men ibland blev
vi besvikna. Jag tänker bara nämna de som i vårt tycke
utmärkte sig åt något håll. Först två
nedköp:
Mike's restaurant, som har varit så omskriven, blev en stor
besvikelse. Vi beställde in två dagens special, som den dagen
var soutzoukakias, en omelett och en pastitsio. Det var inget vidare.
Totalt smaklöst, alltihop, och dessutom serverat utan den minsta
finess, inte ens en persiljekvist som dekoration. Våra soutzoukakias
påminde starkt både till smak och konsistens om det man hittar
i barnmatsburkar... (tilläggas bör kanske att några dagar
senare fick vi soutzoukakias på Pelagos, och det var något
helt annat: spänstiga, välkryddade köttfärsjärpar
i god sås!) Dessutom var man tvungen att stå till svars om
man inte åt upp maten. Det går faktiskt att fråga vänligt
om allt är bra, och det går också, som personalen på
Mike's, att spänna ögonen i gästen och barskt fråga:
"What's wrong with the food?" Man kände sig som barn på
nytt, rädd för mattanten i skolbespisningen... Vi såg
andra gäster försöka gömma sina matrester under servetter
för att slippa inkvisitionen. Så dit gick vi inte igen.
Esperides såg ut att vara en riktigt flott restaurang. Och
det var den också. Mycket stor och lyxig. Och dyr, men det tänkte
vi kosta på oss den här kvällen, vi hade planerat detta
besök i flera dagar. Vi borde kanske ha misstänkt något
redan när vi fick in vinet, som var alldeles för varmt…
Maten vi fick in var bifteki, okryddade och indränkta i pressad citron,
en torr och smaklös fläskkotlett och två "Chicken
Milano". Det var kyckling och potatis fullständigt dränkta
i en tjock citronsås. Jag vet inte hur de hade gjort, men de hade
lyckats få fina bröstfiléer att bli både sega
och slemmiga... totalt oätligt! Men katterna blev mätta, i alla
fall. Dessutom blev det den absolut dyraste måltiden dittills. Varning
utfärdas härmed. Efter denna besvikelse gick vi till Acropolis
och tröstade oss med varsin glass.
Så till några ställen dit vi gärna återvänder:
Land and Sea vid hamnpromenaden. Här blev vi aldrig besvikna.
Vinet var rätt tempererat, maten var vackert och fantasifullt upplagd,
och den var framför allt GOD! Mycket stora portioner; "it's
the Greek way", sa hovmästarinnan. Giovetsin var som en dröm,
och de lyckades till och med få fläskkotletterna att bli välsmakande!
(Tyckte även jag, som inte äter sådana i vanliga fall.)
Deras s k fillets var också mycket goda, vi hann smaka igenom några
av dem. Trevligt bemötande, snabb service och så bjöds
vi alltid på krispiga loukomades efteråt. Mums!
Taverna Romios, också vid hamnpromenaden. Här åt
vi oftast. Den ligger så bra till för lunch, bara att ramla
nedför backen och svänga höger, och så sitter man
där och låter sig svalkas av havsbrisen och underhållas
av allt som händer runt omkring. Brödet är absolut värt
att nämnas. Man får en korg med två olika slags bröd,
ett tunt som verkar stekt, och är så varmt att smöret
bara smälter, och så varsin varm macka bestående av en
brödskiva som gnidits med olivolja och vitlök, sen en tomatskiva
ovanpå, smulad fetaost och litet riven hårdost och så
in under grillen en stund. Mums! Två korgar och sen är man
mätt... En utmärkt lunchrätt är deras egen mezetallrik.
Perfekt om man inte kan bestämma sig. Allt vi åt här var
fantastiskt gott. Huvudrätterna serverades fantasifullt upplagda
- ibland brann de till och med - och alltid med olika sorters grönsaker
som tillbehör. Kocken lyckades till och med få kokta morötter
att smaka gudomligt! Efter maten bjuds man på dryck och en liten
efterrätt av något slag. Dessa ökade i kvantitet för
varje gång vi var där... Personalen är mycket trevlig,
och alla kom och hälsade på oss både när vi kom
och när vi gick. Mycket handskakande blev det.
Taverna Pelagos ligger utmed vägen längs stranden. Också
här fick vi ett mycket trevligt och personligt bemötande och
väldigt god mat i stora portioner! Allt vi åt var lyckat. Deras
Greek Plate skulle nog räcka till tre personer, så man bör
vara hungrig när man går hit. Och kycklingen är som en
dröm… Och så musiken, förstås...det enda som
fick oss att gå härifrån om kvällarna var sonen,
som började nicka med huvudet och nästan somnade vid bordet…
Gästerna är både turister och greker, och det är
mycket musik, sång och dans. Helt fantastisk stämning! Hit
måste vi tillbaka, för här har vi också fått
vänner!
Café Acropolis blev det enda av kaféerna vi regelbundet
besökte, tack vare de trevliga inkastarna. Det ligger först
i raden, och det fanns liksom ingen anledning att gå någon
annanstans. Första gången tog vi varsin milkshake. Jag valde
pistagesmak, och den var helt gudomlig! Försökte berömma
den på min stapplande grekiska, och sedan dess blev varje besök
där en språklektion. Nikos, som var där på dagarna,
pratade med mig på tydlig och långsam grekiska, och hjälpte
mig när jag kämpade med svaren. Där lärde jag mig
en hel del! Dessutom gillar han också Antonis Remos… så
det blev en hel del musikprat också, och jag fick flera bra skivtips,
vilka jag genast omsatte i CD-butiken längre upp på gatan.
Den allra sista kvällen provade vi deras flamberade Irish Coffee,
och den var inte alls dum!!!
Inkastarna är värda ett eget kapitel. Nästan varje
restaurang eller café med självaktning verkade ha någon
som stod och hälsade välkommen. På caféstråket
ovanför hamnpromenaden kryllade det av dem. Vi kallade dem barracudor...
ni vet hur barracudorna ligger i sina hål och lurar för att
sedan störta över sitt byte när det intet ont anande simmar
förbi... Men det var de första dagarna, sedan började de
känna igen oss och såg genast om vi tänkte titta in eller
inte, och när vi gick förbi fick vi bara ett "Have a nice
evening!". Det var häpnadsväckande vilken koll de hade!
Som en kväll när vi gick förbi Land and Sea, och vi såg
Hasse och Bettan sitta där inne och tänkte slinka in och säga
hej. Då kom inkastaren - en mycket trevlig herre i medelåldern
- och skakade hand med oss alla och sa: "I know you have already
eaten, but I still can be your friend!". Eller en dag i slutet på
första veckan, när vi kom fram till caféerna och som
vanligt bara tänkte gå förbi, och Nikos på Acropolis
ser lätt uppgiven ut och säger: "You have been here almost
a week already, and still haven't come to me!" Då smälter
man ju bara...
Alla vi träffade var faktiskt mycket trevliga, men jag tyckte litet
synd om killen som hade uppgiften att locka in folk till caféet
alldeles efter Acropolis. Han såg liten och förskrämd
ut i sina stora, tjocka glasögon, och hade inte en chans mot charmknuttarna
på Acropolis, Nikos med det breda leendet på dagarna och Minas
och hans gäng på kvällarna, vilka snabbt fångade
in alla som kom gående uppifrån staden. Mycket säker
blick för vilket land man kommer ifrån, hade de också,
så man kunde mötas av ett: "Tjena, läget?".
Eller som när Nikos, när han stod och pratade med oss, ursäktade
sig och sade: "Excuse me, but they seem to need 'en stor öl'"
och gick fram och tilltalade ett par på svenska. De var mycket riktigt
från Sverige, och hade aldrig varit där förut… Men
han sade att han brukar gissa rätt i drygt 80 % av fallen. De som
var svårast att skilja på var svenskar och danskar. I alla
fall tills de öppnade munnen…
Den enda som var direkt påträngande på ett sätt
som kändes obehagligt, var en tant i Diafani, som stod och skrek
"Coffee!!!" till alla som gick förbi. Eftersom hennes ställe
var det första man kom fram till, är jag övertygad om att
hon skulle få betydligt fler gäster om hon höll tyst och
lät presumtiva kunder vara ifred och välja själva i lugn
och ro.
Avresedagen inleddes med väntan. Vi måste ju checka
ut före tio, och bussen skulle hämta oss vid elvatiden, så
vi satt utanför hotellet, pratade litet och tog några sista
fotografier av varandra. En polismotorcykel åker förbi. Efter
en stund kommer den förbi igen, och polisen tittar länge på
oss. När han kommer förbi på tredje varvet, hivar jag
upp kameran och tar en bild. Då får jag ett brett leende och
en vink, och sedan ser vi inte till honom igen. Det var kanske det han
ville, vad vet jag? Plötsligt bromsar en bil in, och en röst
ropar "Hallo, teacher!" Det är Aggelos från Romios,
som svängt upp för att ta ett extra adjö av oss och önska
trevlig resa. Och hjärtat bara smälter, för jag vet inte
vilken gång i ordningen. Vilka människor det finns!
Väl ute på flygplatsen fick vi först stå i kö
en timme ute i solen och vänta på att få checka in. Vi
var litet oroliga för eventuell övervikt (på bagaget!),
men det behövde vi inte vara. Visserligen ställdes väskorna
upp på vågen, men den var inte påslagen! Sen satt vi
en timme på andra sidan och väntade... och väntade…
tills vi äntligen fick gå ombord på planet som förde
oss hem till det regniga Sverige.
Karin af Petersens
|
|
|
