Resebrev från Grekland 2004

© Text: Birgitta Lundgren

Liten Kykladluff 17/9-3/10-04

Resenärer: Ulf o Birgitta Lundgren Text:Birgitta Lundgren
Tack till; alla som gett oss tips om tavernor med god mat, boende, stränder m.m. Ingen nämnd och ingen, eller ingenting glömt.
Besökta öar; Paros, Antiparos, Naxos och Syros, samt kajstuds på Mykonos. Av dessa öar bodde vi på Paros och Syros.

16/9 Att komma i väg;
tar sin lilla tid eftersom vi bor c:a 35 mil norr om Arlanda. Vi hade bokat hotellrum och åkte tåg ner till flygmetropolen. Vi åt någon form av mat, vad minns jag inte nu då detta skrivs i slutet av oktober, sedan uppsökte vi vårt rum och sov skönt.

17/9
Väckningen skrällde kl.04.00 men vissa gånger är det bara trevligt, kan tänka. Vi duschade, gick o checkade in vårt bagage, gick tillbaka till hotellet och intog en grandios frukost. Vid sådana tillfällen önskade vi båda att hungern skulle vara större liksom utrymmet i magen. Sedan gick jag och checkade ut från hotellet. NU började den RIKTIGA resan! Vi kom igenom kontrollen rätt snabbt men fick gå en , för mej, lång promenad till vår gate. Vår Snowflake lyfte med bara några minuters försening och flygresan avlöpte som den skulle och vi landade i Athen något före beräknad ankomstid. Då vi väntade på bagaget kom vi samspråk med ett annat par. Det visade sej att dom ofta brukar läsa på Kalimera men att ingen av dom brukade skriva under något alias. Trots detta så påstod mannen att han trodde sej veta vilken "hemlig" ö som Janne skulle besöka. Nu har jag inte helt koll på vilka öar Janne besökte men jag har inte något minne av att det var någon ö som "ingen annan besökt". Men, just DÅ och DÄR, blev jag mäkta nyfiken och jag kommer ihåg VAR ön ligger, dock ej dess namn.

I mitt handbagage hade jag shorts och sollinne så jag uppsökte toa för att byta om. Det känndes bara så HÄRLIGT att komma ut i dom förskräckliga avgaserna från bussarna utanför ankomsthallen. Bussresan till Piraeus avlöpte också som den skulle och vi kunde ju se att vägar m.m. var färdigbyggda. Borta var den röriga oredan sedan förra hösten. (I slutet av maj flög vi direkt till Kreta och såg aldrig röran i Athen).

Väl framme i hamnen fick vi vara med om något nytt. Det stod "inkastare" utanför biljettkontoren och "tjoade" för att locka in oss till just deras kontor. Det hade vi då aldrig varit med om förut. Det bekräftade bara vad jag hört, och vad jag läst, att antalet turister minskat betänkligt detta år. Nåväl, vi inhandlade biljetter till HighSpeed 2 som skulle ta oss till Paros kl.15.30. Det var bara att slå sej ner på detta anrika, om än ombyggda och moderniserade, cafe´ och intaga någon form av ätbart samt någon dryck. Vi satt länge, naturligtvis, njöt av att vara "på plats", tittade på folk, spekulerade över vissa resenärers resmål samt var ivrigt uppvaktade av dessa personer som försöker sälja kikare, armbandsur, kameror och jag vet inte allt.

DESSA FÖRSÄLJARE är väl värda ett eget kapitel, men det får någon annan skriva för jag blir bara så trött.

HighSpeed 2 anlände o avlöpte i nästan rättan tid. "Gammeldags" färja eller HighSpeed? För oss är valet enkelt. Att klättra uppför tvärbranta trappor ingår numera inte i mitt rörelseprogram. Efter en stor broskskada i höger knä, (jag ramlade o vred benet i oönskad vinkel i maj-00), har jag nu knappast något brosk kvar, ben nöter mot ben i knäleden och det gör rejält ont vid varje steg. Att gå i branta trappor, backar och dylikt är alltså helt uteslutet för min del. Det begränsar vad jag kan göra naturligtvis, men jag försöker fokusera på det jag KAN göra även om jag ibland blir ledsen då jag måste avstå. Numera finns ju rulltrappor uppför i BlueStars färjor och ned finns hiss. Men BlueStar Ferries trafikerar inte alltid den sträcka som är aktuell och finns då en HighSpeed är det ett alternativ för oss.

Ibland har jag faktiskt funderat över följande; måste man klättra som en krikri i bergen, göra strapatsrika vandringar i desamma, bo på en klipphylla, åka med "gamla godingar" på havet, bo i trånga garderober o.s.v. för att räknas som en "riktig" ö-luffare?? Frågan är nu ställd, det är fritt fram att svara i, t.ex. Kalimeras Forum. Jag är faktiskt lite trött på att "alla" tycks utgå ifrån att "alla andra" är atleter som inte gör annat än klänger som apor längs bergväggarna. Självfallet är detta mera tydligt för mej sedan i maj-00, men, jag har reagerat tidigare eftersom jag i mitt arbete möter svårt handikappade människor. Jag har även, för många år sedan, haft en kollega som är rullstolsburen. Jag har alltså andra glasögon på mej helt enkelt. Dessa glasögon behövs ibland då jag ska beskriva något för någon som inte har samma möjligheter som jag har.

Åter till vår resa. Det blåste rejält då vi kom ut ur bukten och vi inte längre var i lä från fastlandet. Jag har varit på sjön i hårt väder många gånger här hemma, dock aldrig i en katamaran och den betedde sej annorlunda märkte jag. Det dröjde ett par timmar, så blev det värre. Flera passagerare började kräkas, en som satt snett bakom mej hann inte få någon påse utan kräktes rätt ut. Colaflaskor började välta på borden, glasen klingade och det smällde olyckbådande från något som jag inte vet vad det var. Jag började tycka att det var obehagligt, inte så att jag hemsöktes av sjösjuka men jag visste ju inte vad det var som dundrade. Min fantasi löpte iväg en bit och jag tänkte att det kanske var någon bil som rullat iväg på bildäck. Samtliga TV-program avbröts och en text kom upp i rutan; alla ska sitta ner på sina platser!!! Det ropades även ut över högtalarsystemet och det var inte något vänligt "please" med, utan snarare en militärisk order. P.g.a. dåligt väder ska samtliga sitta ner på sina platser!!! De passagerare som inte genast "löd order" blev tillsagda direkt av besättningen. Allt detta gjorde ju inte saken mindre oroande tyckte jag. Samtidigt blev jag glad, tydligen tog man saker och ting på större allvar numera och det var ju bra. Efter en dryg timme lugnade det ner sej då vi kom i lä väster om någon ö. Det skumpade alltjämt, men det var klart uthärdligt och passagerares kräkningar hade upphört.

Ankomst Paros;
Vi anlände Paros då mörkret lagt sej. Före inloppet till hamnen såg vi många små ljus som brann/lyste uppe på en klippa. Jag tror att det var minnesmärken efter dom som omkom i havet då färjan förliste i sept.-00, men jag vet inte säkert. Det var vackert i alla fall. Då vi kom ner på kajen, vårt första besök på Paros, stod rumsraggare utanför staketet. Vi blev tillfrågade om vi behövde rum och vi svarade att vi skulle åka till Alyki. Vi tog en taxi, även en man steg in och färden påbörjades i mörkret. Chauffören hade fönstret öppet, den svala, av kryddor fullmatade havsvinden trängde in i bilen. Äntligen kändes det att vi var "hemma". Den andra passageraren klev ur taxin på en blåsig kaj, i det läget visste vi inte var, sedan vände bilen åter samma väg som vi kommit men svängde höger där en skylt visade "Alyki". Då vi kom ner till Alyki, stannade taxin utanför Manolis Pizzeria, vi klev ur, betalade samt gick upp på serveringens veranda på något stela ben. Det stod en ung man där och jag frågar om det möjligen var han som var Manoli och det var det. Jag berättade då att en vän berättat att han hyrde ut rum och frågade om det stämde. Manoli bekräftade, och verkade bli väldigt glad.Han bad oss sitta ner och ville bjuda oss något att dricka. Vi tackade ja och satte oss. Här blåste det inte utan var rätt lugnt. Det var inte så många människor i rörelse men vi fick intrycket av en vänlig och avstressad atmosfär. Vi såg Manoli gå iväg utefter hamnpromenaden, efter en stund kom han tillbaka och bad oss komma och titta på rummet. Vi gick några meter utefter Paralian, det visade sej vara två hus efter Pizzerian. En trappa, inte alltför lång eller brant, ledde oss upp till en stor altan som vette ut mot havet, flera blå dörrar dolde ett antal rum. Manoli öppnade en av dörrarna och vi kom in i ett ljust, rymligt rum som var utrustat med ett pentry, "rummet" var en studio helt enkelt. Dubbeldörrar ledde ut på en mycket stor balkong, mer som en altan faktiskt, och med utsikt över havsviken. Trots att det var mörkt syntes, i ljuset från gatlyktor, små guppande fiskebåtar i bukten nedanför. Även badrummet var rymligt och duschen hade draperi som gick nedanför "tröskeln" som avskiljde själva duschdelen. Det fanns även ett fönster, väl täckt av ett hiskeligt grönt myggnät. Vi blev mycket nöjda och bestämde oss snabbt för detta boende. Då visade det sej att Manoli varit iväg och inhandlat en liten flaska ouzo samt en påse med dessa goda kumminskorpor då vi satt och drack det vi blivit bjudna på pizzerian. Han tog nu fram det inköpta och sade till mej att jag och maken nu kunde njuta lite ouzo då vi kommit oss tillrätta. Vi tyckte, både Ulf och jag, att det var så rart. Vi plockade snabbt upp det viktigaste sedan gick vi tillbaka till Manolis Pizzeria och beställde lite ätbart. Det blev inte någon lång sittning denna första kväll, till det var vi lite för reströtta. Vi knallade de få stegen hem och "ramlade" i säng. Förvånansvärt mjuka kuddar bidrog till att vi båda somnade snabbt och sov skönt hela natten.

Alyki; 18-25/9.
Vi njöt och hade det så underbart skönt dessa dagar. Den lilla byn Alyki föll oss väl i smaken. Det märktes att det var i slutet av säsongen, flera tavernor stängde unde de dagar vi var där. Första lunchen som vi åt på Ostria, ett plock av smårätter, smakade förträffligt. Att sedan innehållet i lunchen blev annat än vi tänkt gjorde detsamma. Ett fåtal rätter av det som fanns på menyn, fanns i verkligheten och förklaringen kom ett par dagar senare då Ostria stängdes. Vi hann äta där en gång i alla fall. Till frukost inköpte Ulf "fylld bulle" på marketen i våningen under vårt boende. Första gången kom han upp med varsin, ganska stor och rund "bulle" beströdd med sesamfrön. Det visade sej att varken ost eller annat behövdes då "bullen" var fylld med fêtaost samt oregano. Vid något annat tillfälle bestod fyllningen av ost, skinka och tomat. Vi såg ju själva, varje morgon, att det kom leverans från bagaren så brödet var pinfärskt och ibland t.o.m. fortfarande ljummet. Det blev alltså vår stående frukost; "go-bulle" och kaffe och på det klarade vi oss till långt in på dagen. Vid ett tillfälle då jag skickade SMS till en kollega och skrev om bullen så frågade han tillbaka om det var Ulf eller bullen jag menade med ordet "go-bulle". Det blev muntert vill jag lova och kära maken blev förärad ett nytt smeknamn. Vi badade mycket i det härligt kristallklara vattnet. Det blåste inte alls inne i viken i byn och stranden där var nog så fin med sin gulaktiga sand. Men längre bort, då man gick hamnpromenaden ut ur byn, kom man till en längre strand, också den med sand men även med lite större stenar längre upp från vattnet. Här låg vinden på mer, det blev djupt lite närmare land och vattnet var rent ljuvligt klart. Sanden rördes inte upp i vattnet trots rätt stora vågor vissa dagar, (sand-i-brallan-vågor), det kan kanske bero på att det finns mycket marmor i sanden, och marmor är ju tungt. Temperaturen var behagligt badbar, vi äger inte någon termometer men jag skulle tro att vattnet höll 22-23 grader. Sent på eftermiddagarna tog vi lite siesta, Ulf gick i regel ifrån stranden tidigare än jag. Efter vila var det dags för dusch samt "sitta balkong" med något drickbart tillhanda. Solnedgången borta bakom Antiparos var inte att förakta, utan mycket vacker. Då jag tänker tillbaka är det vissa detaljer som etsat sej fast i mitt synminne; då vi satt på balkongen såg jag sanden på botten samt fiskar som simmade, SÅ klart var vattnet nedanför oss. På stenarna, under vattnet, nedanför en av tavernorna fanns många sjöborrar, även det är ett tecken på att vattnet är rent.

Vi åkte lokalbussen in till Parikia vid några tillfällen. Bussturen förde oss ut i odlingslandskapet och rätt högt över byn vilket innebar att utsikten över byn och havet samt Antiparos var slående. Då vi gjorde dessa turer tänkte jag ofta på hur det skulle se ut på försommaren då allt grönskar. Vissa gula nyanser brukar alltid finnas med i blomsterprakten och jag kunde lätt föreställa mej dessa mjuka, böljande kullar klädda i kulörer och stark grönska. Säkert är det mycket vackert under vår och försommar. Att få se detta skulle inte vara helt fel tyckte jag. En av de första dagarna på Paros så åkte vi över till Naxos för att sammanstråla med Ann och Tommy som kom från Amorgos och var på väg hem. Vi hade hjärtinnerligt roligt denna dag. Bl.a. så åkte vi ut till Prokopious, dels för att bada men också för att träffa systrana på Cafe´ Golden beach där Ulf och jag bodde förra året. Det blev ett glatt och kärt möte. Både tjejerna och deras mamma inspekterade mitt ben för att kontrollera att det hemska såret hade läkt fint. Ärret är ju inte vackert, men nog är det läkt alltid. Efter bad på denna ljuvliga strand, (endast Tommy och jag badade) gick vi upp och tog oss en sen lunch på en av tavernorna som jag visste sedan tidigare har god mat. Alla blev mätta och nöjda. Ann och Tommy hade bestämt tid med hyresvärden för att kunna komma in och duscha och byta kläder inför kvällen och hemresan. Ulf och jag gick iväg för att söka upp gamla, goda vänner under tiden. Vi hann med att träffa rätt många och det var vi glada över. Samtliga möten var fyllda av kramar och kindpussar och idel glada miner. En av de yngre männen i vänkretsen barättade att han sett oss då vi gick iland men att han då var fullt upptagen, dessutom utgick han ifrån att vi skulle "dyka upp". Jag blir lika fascinerad varje gång! Det spelar absolut inte någon roll NÄR jag har kommit till denna ö, alltid är det NÅGON som har sett oss anlända. Visst, jag besökte ön första gången 1991 och har varit där c:a 10 ggr sedan dess och vännerna har hunnit bli många genom åren men att "pricka in" på det viset är ändå lite märkligt tycker jag. Nåväl, kvällen avslutades, för vår del med middag tillsammans med Ann, Tommy och Anns syster med vän. I detta trevliga sällskap avslutade vi då vårt, alltför korta, besök på denna gudomliga ö för denna gången. Naxos har en mycket speciell plats i mitt hjärta, det kan jag inte förneka.

Se mer av Paros;
Vi ville gärna se och uppleva mer av Paros när vi nu äntligen kommit till ön. I slutet av vår vistelse så hyrde vi bil och lade upp ett par små "rutter". Alltså, kan vi nu komma överens om att det inte existerar något som heter "fel väg" eller "körde fel"? Jag tycker att följande uttryck känns betydligt mer positivt; "alternativa vägval" eller "en alternativ väg". Jodå, visst blev det så! ALLA som har kört något sorts fordon i detta överraskningarnas land vet väl hur det är med placeringen av vägskyltar, åt vilket håll skylten pekar i en korsning o.s.v. Jag kan tänka mej att flera av er ler igenkännande nu. Så här är det med Ulf och mej; vi UTGÅR ifrån att vägvalet ibland blir av den alternativa varianten, då blir ingen irriterad, eller bara lite åtminstone. Det är alltid jag som kör då vi är i Grekland och Ulf brukar försöka hålla kollen på kartan med, i mitt tycke, stundtals blandat resultat. Ulf har däremot ett mycket gott minne då/om vi kommer in på samma vägavsnitt igen, han känner omedelbart igen sej och det har varit till stor nytta många gånger. Nu är ju Paros en ganska liten ö så risken att köra bort sej alldeles är obefintlig tycker jag nog. Första dagen körde vi upp efter östra kusten och "spanade in" alla dessa stränder. Vi åkte också ner till en del av dom för att få en närmare "titt". Målet var dock stranden Santa Maria längst ut på öns nordöstar udde. På vår väg dit visade det sej att jag plötsligt upptäckte att jag körde rakt igenom en liten by på mycket trånga gränder. Än i dag vet jag inte hur det gick till men bra gick det och vi kom fram dit vi skulle, även denna gången. Det visade sej att Santa Maria var ett låglänt område med flera stränder avskilda från varandra med gräsbevuxna sandkullar. Det var mycket varmt den här dagen och någon vind kunde vi inte märka och badet blev en skön och svalkande upplevelse. Även här var vattnet klart, och varmt. Den lilla fläkt som kunde skönjas "låg på" in emot land så att ytvattnet gick åt "rätt håll". Vi såg färjor passera ute i farleden utanför. Det var en pampig syn och förvillande också i soldiset. Dyningarna som sedan mjukt rullade in var härliga att gunga i. Efter detta stopp så åkte vi tillbaka mot Naussa för att litet besök samt, för att sedan åka till Kolymbithres med sina speciella klippformationer.

Då vi kom in i Naussa bestämde vi oss för att inte försöka hitta en P-plats och göra någon promenad. Vi såg ju att det var mycket branta backar samt att det var "byst" med bilar där vi kom ner och att försöka tränga in vår hyrbil där, i solgasset, lockade inte. Visserligen har jag P-tillstånd för handikappade som gäller i hela EU men det ska finnas en plats att parkera på också. Vi körde sakta igenom, trodde vi, men fick vända om och köra ut samma väg som kommit in i byn. Lång historia kort, mycket kort, jag gjorde den sträckan tre gånger innan vi lyckade finna ut HUR ta sej vidare till Kolymbithres. Väl anlända till en liten strand mellan dessa speciella klippor, var det bara jag som ville bada och det gjorde jag minsann. Jag är ett riktigt "blötdjur", missar inte en chans att "köra" mitt vattengympa-träningsprogram, eller delar av det, eftersom det är en väsentlig del i att jag kan ta mej fram någorlunda på land. Härligt, klart vatten även här samt lite svalare men, ack så ljuvligt.

Efter detta dopp med liten simtur ansåg vi båda att det skulle smaka bra med något ätbart så vi beslöt att äta på Taverna Vigla som låg alldeles ovanför badvikarna, utefter vägens vänstra sida. Detta val var efter ett tips vi fått. Det vi åt smakade bra och vi var så nöjda. Vi hade även en fin utsikt över bukten där Naussa syntes på andra sidan. Badbåten pilade fram och åter med sina badgäster, vi kunde konstatera att det nog var två som körde i skytteltrafik över bukten.

På väg åter mot Alyki hade vi tänkt oss att titta på de antika marmorbrotten i Marathi samt gå runt lite i Lefkes, bilder på den vackra kyrkan, bl.a. lockade oss. Då vi kom fram till avtagsvägen till marmorbrotten såg vi en stor turistbuss parkerad efter vägrenen. Vi såg också att det inte gick att köra in på den lilla vägen, den var spärrad för allt, utom fotgängare. En skylt upplyste oss att det var 1,5 km fram till målet. Helt uteslutet för min del att påbörja en sådan promenad då jag inte visste om det var brant, och en knagglig stig, eller någorlunda slät mark. Att det bar uppför utgick vi ifrån, så det var bara att avstå och fortsätta vägen förbi. Jag tyckte att Ulf kunde gå iväg själv om han ville, jag kunde ju vänta i bilen, men han valde att avstå. Sådana gånger önskar jag att, åtminstone, då man har särskilt tillstånd skulle kunna få köra närmare entrén. Vid det här laget är jag vältränad i att inte bli besviken, men ibland känns det svårare än annars. Då vi kom fram till Lefkes var vi tvungna att parkera utanför byn. Från p-platsen var det sedan en ganska brant uppförsbacke till byn. Vi såg ett och annat fordon köra in byn, men jag ville verkligen inte riskera att fastna med bilen i någon smal gränd. Den vackra kyrkan låg långt ner i byn på en betydligt lägre nivå och vi såg trapporna som, vad vi trodde, ledde dit eller åtminstone i den riktningen. Vi såg heller inte någon att fråga angående att köra in i byn. Ulf gick in, längs med gatan som förde in i byn, för att försöka utröna om där fanns något torg med cafe´ på någorlunda gångavstånd. Han lyckades inte utröna det så vi chansade inte utan åkte därifrån, jag med en djup och ledsen suck. Vid vissa tillfällen har jag svårt att förlika mej med rörelsebegränsningen, och det här var ett sådant tillfälle. Vi styrde kosan hemåt igen, jodå, Alyki kändes hemma efter några dagar. På kvällen körde vi in till Parikia, besökte den vackra kyrkan med hundra dörrar samt åt varsin härlig pasta på en pizzeria vid hamnpromenaden. Det är gott att "bryta av", med pasta eller pizza, efter några dagars grekisk mat tycker vi.

Dag två med bil började vi med att köra upp till fjärilsdalen. Det var en rolig "väg" att köra. Jag tycker om då det är smalt, grusväg, guppigt och trångt mellan husen. Vi komnästan rätt in på gårdsplanen hos en del människor men vi passerade även en del tjusiga villor med fantastisk arkitektur och en svindlande vacker utsikt över havet och Antiparos.Då vi kom fram, utan att ha kört någon "alternativ väg", var dalen stängd för säsongen. Fjärilarna var inte längre kvar eftersom det nu fanns tillgång på vatten också på andra platser i ö-världen. Men vi tittade in mellan spjälorna i järngrinden och kunde konstatera att det var mycket lummigt, grönt och vackert inne i dalen. Vi tog också några kort. Under tiden vi satt där på muren så kom det fler bilar i samma ärende som vi. Jag kunde inte annat än dra på munnen, så TYPISKT GREKLAND, det är ju alldeles för enkelt att sätta upp en skylt nere vid stora vägen. Jag menar, det är väl ändå så att, ordet logisk kommer från grekiskan?! Men ordet "praktiskt" kommer nog från något annat språk? Nu gjorde det inte oss något, det var andra som kom och blev irriterade, för platsen var vacker och jag upptäckte att det växte mandelträd i branten ovanför. Jag fann t.o.m. några mandlar. Den branten måste vara fantastiskt vacker på våren då mandelträden blommar. DET skulle jag vilja se!

Vi körde vidare ner till Pounda, färjeläget där färjan till Antiparos lägger till. Dom färjorna gick ofta, upptäckte vi, så väntan blev inte lång. Väl över på andra sidan satte vi oss på ett cafe´ och åt lite. Jag tror att vi båda åt omelett och blev nöjda. Sedan körde vi söderut på ön för att bada och titta på stränderna. Vi körde även upp på en avtagsväg som gick upp i bergen, det stod "Cave" på skylten och det måste ju undersökas. Visst! Och det gick att köra nästan ända upp. Det var sedan en brant promenad upp till själva ingången, men den var kort och stenlagd så det gick bra för mej. Vi gick inte ner i själva grottan, dels var DET väldigt brant och smalt, dessutom är jag mindre förtjust i den instängdhet som råder i grottor under jord. Inte heller Ulf hade någon längtan att gå ner i grottan. Vi nöjde oss med att sitta ner på muren och titta ner i djupet samt titta på dom som kom upp eller gick ner. Det fanns även ett vackert litet kapell på platsen. Jag skulle vilja veta mer om grottan, om det har brutits marmor där, eller mineraler eller något annat. Den som vet kan gärna berätta på Kalimera.

Vi körde ganska långt söderut där vi stannade på en strand för sol och bad. Det blåste rejält så vi blev inte så långvariga utan körde åter mot "stan" där jag lyckades med bedriften att göra ett alternativt vägval. Vi såg en strand som låg långt inne i bukten, den ville vi titta lite närmare på. Jag körde norrut, på vägen "ut" ur byn fanns en liten betongramp samt en liten sandstrand. På densamma låg ett gäng gäss i godan ro. Det såg så trevligt ut så Ulf tog kameran och gick ut, då reste sej samtliga gäss upp och en av dom började "snattra". Det verkade nästan som om han sa till dom andra att sträcka på sej och putsa upp sej, för det var precis det dom gjorde. Det såg verkligen kul ut och jag hoppas att bilderna blev bra. Jag sa också till maken att, här gäller det att välja rätt så att man inte hamnar nere på den lilla betongrampen för där kan det bli svårt att vända. Vi körde vidare, eller smög rättare sagt för det var trångt i gränderna. Det var guppigt ut till den stranden vi sett och den var inte något speciellt så jag körde tillbaka. PRECIS! Jag svängde in på en liten gränd lite för tidigt, så jag hamnade på betongrampen. Jag lyckades dock, efter ett antal manövrar, ta oss därifrån under det att gässen förvånat iakttog oss. Man kan ju fundera över denna energi att kolla in stränder, men jag vill gärna veta, för om jag återkommer så kan vi genast söka upp det vi tycker är bäst.

Sista kvällen i Alyki;
Då var det bröllop. En av de unga kvinnorna som serverade på Manolis Pizzeria gifte sej fick vi veta. Manolis Taverna o Pizzeria var stängd och vi som hade tänkt betala för rummet. Vi lade upp en handlingsplan, om det skulle vara så att det var stängt även på söndagen. Vi åt en god måltid på ett ställe lite längre ut efter hamnpromanaden. Vi blev både mätta och nöjda. Under måltiden kunde vi titta på människor som fiskade något från kajen. Vi fick inte klart för oss vad det var, men det var "natt"fiske i alla fall.

Adjö Alyki;
Manolis fanns inte på plats men väl hans mor, hon ringde hem och pratade med Manolis för att kolla så att priset var rätt. Vi var så överens. Hon kunde just inte någon engelska och jag inte många ord grekiska men vi förstod ändå att vi var välkomna tillbaka, att Manolis hälsade så mycket och, naturligtvis, "Kallo taxidhi!" Just då vi vände för att gå ropade hon oss tillbaka. Hon lämnade en plastkasse med ett inslaget paket i och förklarade att det var från Manolis. Alltså, jag klarar inte sådana saker, jag blir så hjärtnupen så det är hemskt. Jag menar, det är ju VI som är tacksamma för den gästfrihet och generositet vi rönt, det borde vara vi som gav en present, inte hyresvärden. Med tårar i ögonen tackade jag och tog emot. Jag fascineras ännu, efter alla dessa besök i detta gästvänliga land, och överraskas av sådana upplevelser.

Vi hade inhandlat färjebiljetter samtidigt som vi hyrde bilen så vi packade in vårt bagage i lilla kärran och körde till Parikia och hamnen. Vi parkerade utanför biluthyrningsfirman och släntrade sedan iväg och satte oss på café Paros Corner, där "alla andra" satt. Vi tittade på andra resenärer, färjor som lade till och avlöpte samt passerande fordon. En given variant är hela familjen på vespa inklusive hund, och den varianten såg vi. Vi pratade också om de gågna dagarna, hur vi hade trivts, om vi kunda tänka oss att återvända för några dagar samt funderade över Syros som vi snart skulle komma till.

Kajstuds på Mykonos,sönd.26/9;
Det fanns inte någon förbindelse direkt till Syros, (annat än kl.03.30 sönd.), så vi fick byta färja på Mykonos där vi hade ett par timmars väntan. Det hade vi inte något emot, då kunde vi försöka "känna in" atmosfären där och försöka utröna huruvida en sådan nyfikenhet skulle uppstå att vi, vid någon senare resa, kunde tänka oss att besöka ön. Vi lämnade in bagaget nere i hamnen och lunkade i sakta mak bort mot "sta´n". Det var väldigt varmt denna dag, faktiskt så hade det blivit varmare allteftersom dagarna gått. Promenaden blev inte lång, det var många trappor och branta dessutom, så vi satte oss på en servering intill vattnet och beställde in lunch. Jag åt en smaklös spaghetti Napolitana, vad Ulf åt minns jag inte, men vi hade fin utsikt över stranden inne i sta´n samt över de färjor som kom in. Jag skulle tro att det var "gamla" hamnen vi hade rakt över viken, den piren såg äldre och mer sliten ut än den där de stora färjorna lade till. Tiden rann iväg rätt snabbt så vi gick tillbaka och fick gå ombord genast. Det var BlueStar Ithaki vi åkte med och hon åkte över Tinos där väldigt många gick ombord. Ett smärre gräl bröt ut ombord då en kvinna "lade beslag" på ett par sittplatser. Dom som suttit där hade gått ifrån utan att markera "upptaget". Den grekiska kvinnan utgöt sej mycket högljutt över detta och amerikanerna hade bara att "ge sej". Det var en synnerligen intressant föreställning, och alldeles gratis var den också. Vid vissa tillfällen krävs inte någon direktöversättning. Resan avlöpte annars rättså lugnt och lite, jaa tråkigt. Det var väldigt trångt ombord och vi undrade om det var så att fler passagerare än vad som var tillåtet fanns ombord. Nu gick ju allt väl, det var bara synd om dom som knappt hade sittplats.

Syros, söndag em, 26/9, i solgasset;
Då vi lämnade färjan, från bildäck, höll vi oss till vänster där det verkade vara mindre trängsel. Vi fortsatte att hålla oss till vänster då vi kom ner på kajen. Det visade sej, senare, vara ett stort misstag eftersom vi tvingades gå ut ur hamnområdet samma väg som bilarna körde och kom på sätt ut på "hamngatan" väldigt långt från själva centrum. ALLA andra gående hade gått åt höger visade det sej. Nåväl, allt löste sej till det bästa ändå. Ulf stannade kvar med vår packning och jag gick, i sakta mak, in mot centrum för att finna en ledig taxi. Jag såg ju taxibilar komma pilande, men där satt redan passagerare. Så småningom kom jag fram till det ställe där taxibilarna stod och sedan var det bara att hämta upp Ulf och packningen. Så bar det av till Kini. Så märkligt det är ändå att komma till en ny plats. Jag menar då det första intrycket man får av ön, sta´n och dess människor. Vägen från Ermoupoli till Kini passerar ju över en hög bergsrygg, då man kommer till högsta punkten är utsikten formidabel över sta´n, havet och andra öar som skymtar i soldiset. Vi blev helt betagna och jag minns att jag sa; "nu börjar det likna något, nu känner jag mej hemma!" Jag tycker nämligen om de bjärta kontrasterna, höga, branta berg som stupar rakt ner i havet eller bildar djupa raviner med grönska långt ner i botten, hus och byar som klamrar sej fast utefter bergens sidor. Det är ytterligheter som fascinerar mej mest, det som tycks "vanligt" lockar mej inte lika mycket.

KINI;
Vi bad chauffören att köra oss till Markos Rooms vilket han gjorde. Då vi kom in på den lilla gården, där blommor glödde i flera röda nyanser, kom Maria och mötte oss. Vi berättade att vi fått tips om hennes rumsuthyrning och frågade om hon hade något rum ledigt. Hon visade ett par alternativ, samt angav pris, och vi bestämde efter viss tvekan att acceptera det rum på övre våningen som var ledigt.

Lång historia kort; rummet vette ut mot en liten loftgång och hade alltså inte någon egen balkong. Loftgången var så smal att två personer inte kunde mötas och passera varandra utan att ställa sej i sidled. Det fanns en mycket smal balkong i bortre änden, på gaveln, som delades av fyra rum. Det var två gigantiskt höga trappsteg upp till denna balkong, dessutom var det så smalt i passagen så att jag nog skulle ha behövt att gå på "tvären". Jag provade aldrig för redan det första trappsteget höll på att "knäcka" mina knän i smärta då jag försökte ta mej upp. Vi insåg snabbt att jag inte skulle kunna nyttja denna balkong.
Rummet i sej var varken speciellt stort eller litet, men det luktade mögel, eller instängt på något vis.Rummet var dock utrustat med vattenkokare och kylskåp och det var ju ett plus.. I garderoben var en liten tygpåse, med lavendel kanske?, fastknuten på en klädgalge för att fräscha upp luften trodde vi. Badrumet var fräscht, ganska stort samt utrustat med en plastbalja för att lägga tvätt i blöt eller ta fotbad. DET imponerade på mej! Jag har aldrig varit med om att en balja funnits som standard i ett grekiskt badrum förut. Vi tyckte om själva stället och dess atmosfär, men bristen på att kunna vara privat störde oss. Det kunde inte hjälpas att Maria var en så rar och gullig människa och att den lilla innergården var så vacker med alla blommor och sitt lilla familjekapell. Beslutet fattades efter toa-besök. Själva toa-stolen var inträngd i ett garderobsliknande hörn i badrummet. Det var c:a 7cm på vardera sidan om själva sittringen och det visade sej vara FÖR besvärligt för att kunna fungera för oss. Jag fick först dra ner brallan, sedan backa in mot toastolen och sätta mej. Efter uträttat värv, resa mej upp och ta ett pat steg framåt för att kunna "slutföra" processen. Jag menar, hur GÖR greker? Vissa är ju faktiskt nog så omfångsrika. En RIKTIGT fet människa hade riskerat att fastna kvar i sittande ställning, om hon hade kunnat klämma sej ner i över huvudtaget. Då vi samlat oss något tog vi en promenad ner till stranden för ett eftermiddagsdopp. Vi träffade på flera katter samt några vita ankor. Doppet var svalkande skönt och vyn vi upplevde vacker med branta höjder på båda sidor om byn. Åter på rummet var det skönt med en dusch och lite vila för att senare under kvällen uppsöka en taverna för att äta. Vi kollade även in andra boende-alternativ och tyckte att Hotel Sunset såg nog så trevligt ut. Vi trodde att det skulle vara dyrt, men Ulf gick ändå och frågade. Det visade sej att rumspriset var detsamma som Markos, om man stannade mer än en natt!! Vi blev visade flera rum och valde ett av dom som hade den stora balkongen/altanen mot havet. Valet blev så enkelt, rummet var inte så stort men det fanns kylskåp och utsikten över bukten, och solnedgången, var enastående. Det var fyra rum som delade på denna härlighet, men vi var dom enda hyresgästerna så vi hade det för eget bruk. Vi sov dock första natten på Markos, men direkt på måndag, så flyttade vi till Sunset. Vi kände trivsel, redan från början, där och ångrade inte vårt byte av boende. Givetvis känner jag behov av att kommentera badrummets standard: Fönster saknades men det fanns duschdraperi så vi slapp bära ut toarullen då vi skulle duscha. Även sittutrymmet på toan var helt ok, dock, då man öppnade dörren till badrummet så tog dörren emot i handfatet, dörren gick inte att öppna upp helt och hållet alltså, men in kom man utan besvär och stänga om sej gick också. Det var väl halvöppet ungefär då man öppnade upp så mycket som gick.

Eftersom vi var dom enda hyresgästerna så hade vi rumsdörren öppen ut mot havet då vi kom hem på eftermiddagarna. Vi hade bara en mindre trappa, och inte så brant, ner på gaveln på byggnaden, sedan var det bara rakt över hamn"gatan" så var vi på stranden: Det är så vi vill ha det på vår semester. Det var ljuvligt att kunna gå ner och ta sej ett morgondopp, eller kvällsdito för den delen, utan att behöva planera och packa ryggsäck. Vattnet var kristallklart och sanden på bottnen glittrade härligt. Det kändes nästan lite magiskt att simma ut i bukten, omgiven av dessa höjder och med de höga bergen så nära. Vi blev snabbt "förälskade" i denna plats och denna ö.

Redan på måndag kväll så åkte vi in till Ermoupoli för att se oss omkring samt, för att ta ut lite kontanta medel. Det hade redan mörknat då vi kom in till centrum men vi fann, efter lite promenerande, en uttagsautomat. Det visade sej att den alls icke ville släppa ifrån sej några pengar, varken på mitt eller Ulfs kort. Vi funderada över detta fenomen och hade fler hypoteser, vi visste ju att medel fanns på de aktuella kontona. Vi blev inte oroliga, till att börja med, men då vi försökt att ta ut på fyra olika automater med samma trista resultat, DÅ började vi bli skärrade. Vi BEHÖVDE ju faktiskt kontanter till mindre inköp, att betala mat på tavernor o.s.v. På SunSet gick att använda kortet vid betalning, det visste vi, men vi ville ju inte vara hänvisade dit hela tiden heller. Vi hade även tänkt oss att spisa middag på någon taverna, i någon mysig gränd, i staden men den idéen fick vi skrinnlägga. Jag menar, hur många "småtavernor" accepterar betalning med kort? Vi gjorde ett sista försök till uttag vid en automat rätt nära taxi"stationen". Vi såg då en maskinskriven lapp som var fastsatt nedanför knapparna. Även denna automat protesterade och lämnade inte ifrån sej några pengar. Vi frågade en förbipasserade man om innehållet i det skrivna, (lappen var skriven på grekiska). Mannen kunde ej engelska men förstod tydligen vårt dilemma då vårt teckenspråk var nog så tydligt. Även hans teckenspråk var tydligt, något var uppenbarligen fel på systemet helt enkelt. Vi andades ut, då var det inte våra kort som, plötsligt, blivit ogiltiga eller fått magnetremsan skadad. Vi tänkte som så, bara kommer vi kommer hem till Kini så kan vi äta på hotellets taverna och betala med kortet. Vi kan, i värsta fall, säkert få vara skyldiga för maten tills "systemet" var igång igen. Vi hade räknat ut det hela på ett vettigt sätt. Hotellvärden Georg använde, det för oss, då välkända; "no problem!" SJÄLVKLART kunde vi slå oss ned vid ett bord och beställa det vi ville ha: Vi var rätt hungriga vid det laget så vi beställde och lät oss väl smaka. Sedan kollade Georg båda korten. Just det!! Inte var det något problem inte. BÅDA korten var giltiga, båda kunde användas för betalning. Vi ruskade på våra huvuden alla tre och förundrades över fenomenet. Georg erbjöd oss att åka med honom in till sta´n följande dag. Han hade bankaffärer att uträtta och vi kunde ju försöka med uttag igen eller, göra personligt besök på "hans" bank och be om hjälp. Vi tackade för detta och kom överens om att ses vid 10-tiden följande dag. Mätta, nöjda, lättade och glada var det inte svårt att somna. Det var underbart att lyssna till de svaga ljuden från havet som vaggade oss till sömn.

Tisdagmorgon; efter frukost, före kl.09.00, fanns Georg på plats. Vi var ju inte direkt vana vid att en grek höll överenskommen tid, ännu mindre komma tidigare, men vi var glada över det eftersom vi inte hade tänkt oss att stanna inne sta´n under dagen. Solen strålade, det varmt och härligt så ville tillbaka för bada och njuta så snart som möjligt. Bilfärden över bergen var behaglig. Det visade sej vara sant det som Janne påstått, t.o.m. taxibilarna körde lugnt och sansat. Först stannade Georg vid en uttagsautomat på gatan ner mot hamnen, innan man kommer ner i själva hamnen. Han berättade att han själv oftast nyttjade den samt att det var en annan bank än dom vi försökt med kvällen före. Han tyckte att vi åndå kunde försöka innan vi besökte något bankkontor. Det visade sej vara ett klokt förslag. Det fungerade alldeles utmärkt: Vi kunde ta ut det vi behövde och vår lättnad var stor liksom vår tacksamhet till Georg. Vi slutar nog aldrig att förvånas över den vänlighet vi alltid har mött på våra resor. Vi åkte med ned till centrum, lodade runt lite i staden, mest för att orientera oss och känna på atmosfären. Eftersom gårkvällens middag "frös inne" vad gällde att intaga den på taverna i någon mysig gränd, så bestämde vi att göra det kommande kväll i stället.

Efter hemkomst till Kini ägnade vi resten av dagen till sol och bad samt en god lunch. Till kvällen åkte vi åter in till sta´n och strosade runt innan vi fann ett ställe att slå oss ned på. Vita vinet i litet krus var torrt, svalt och smakade ypperligt. Jag minns att jag åt en superb kycklingsouvlaki, den första på denna resan, och att Ulf åt någon maffig beefburger. Vi var nästan lyriska efter denna måltid: Oftast är ju maten god i Grekland, det är vi vana vid, men under den här resan har det varit så VÄLDIGT smakligt och härligt vid så gott som VARJE måltid, inte vid något tillfälle, (förutom på Mykonos), hade vi serverats något "dåligt" eller som vi ogillat. Nu skulle man ju kunna tro att vi är personer med extra höga krav på mat o.s.v. men så är det inte, vi tycker om det mesta och rynkar mycket sällan på näsan. Så småningom åkte vi hem till Kini och väl där så avslutade vi kvällen med gott kaffe på SunSets cafe´.

Vi upptäckte snart att segelbåtar kom in framåt kvällen och ankrade upp ute i bukten. Under förmiddagen nästföljande dag seglade dom vidare igen. Vi fick för oss att det kanske var en "rutt" för charterseglare eftersom flaggen i aktern inte alltid var enbart grekisk utan ofta var kompletterad med flagg av annan nationalitet. Det förklarade också, tror jag, varför ett antal orangefärgade bojjar var placerade, som på ett kägelsnöre, rakt över bukten. En morgon tog jag före att simma ända ut till en av dessa bojjar. Det var verkligen en ljuvlig simtur. Jag kunde se min egen skugga lång där nere mot sandglittret på botten och det var säkert tio meter djupt där ute. Det var helt enkelt himmelskt ljuvligt! Jag låg stilla och flöt och tittade upp mot branterna som omgav bukten. Då upptäckte jag ett stort, vitt kors uppe bland träden i branten ovanför det lilla kapellet på norra sidan. Ulf hade, tidigare, upptäckt att det fanns ett ute på södra udden vid inloppet till bukten. Vi antog att det dels, var minnesmärken över dom som inte återkommit från sin färd på havet samt, en välsignelse och hopp om att andra skulle återkomma oskadda. Jag fylldes med vördnad inför detta, min respekt för människors tro och kultur är stor och, måste jag tillstå, tanken tilltalade mej. Efter den upptäckten så tittade jag alltid efter korset, det krävdes att man simmade långt ut i bukten för att få syn på det och den sträckan var lagom tyckte jag. För att "köra" mitt träningspass, rehab-vattengympan, krävs att jag kan stå stadigt på botten så det gjorde oftast efter simturen.

Dagarna i Kini flöt undan njutningsbart sakta mak. Att vi trivdes är ett för svagt uttryck, men jag kan hitta något bättre. Att vi skulle återkomma bestämde vi rätt snabbt, därom rådde intet tvivel. Tänk att kunna trivas så bra på en liten ort vid "världens ände", det är ju onekligen fascinerande. Vi hade planerat att hyra bil någon dag eller två för att kunna se mer av ön. Vi hade hört oss för inne i Ermoupoli på ett par hyrställen i hamnen och upptäckt att det var dyrare än på Paros. Vi kollade även uthyrningen i Kini men den var stängd, för säsongen trodde vi, men det fanns ett telefonnummer att ringa. Ulf ringde men fick inte något svar. I det läget bestämde vi att rådfråga vår eminente hyresvärd Georg. Det visade sej vara "rätt" beslut. Han hade samarbete med uthyraren så han ringde själv och, efter att ha kollat med oss, bokade bilen och ordnade med avlämning o.s.v. Jag har då aldrig förr fått en sådan service. Den finns säkert att få, världen över, men till extra kostnader skulle jag tro och här var det inte tal om att betala något extra utan detta var standard: Käre söta, vi kände oss rentav lyxiga och rejält bortskämda och det var en ny upplevelse för oss. Dessutom var dygnshyran lägre än den vi fått oss presenterad inne i sta´n.

De två sista dagarna ägnade vi alltså tid till att åka runt ön. Vi åkte bl.a. lång norrut, passerade Ano Syros på vår väg, till San Michalis. Vi njöt verkligen av dessa storslagna vyer, vilken utsikt över detta vackra, blåa och glittrande hav. Vägen var spännande smal men asfalterad fastän rejält naggad i kanterna på vissa ställen. Väl framme var utsikten än mer hänförande. Vi åt lunch på den närmaste tavernan, (det fanns visst två?), som var öppen. Däremot var själva kapellet låst, vi hade gärna velat gå in och tända ljus för våra nära och kära. Vi har för vana att göra så och vi tycker bättre om att göra det i de små, anspråkslösa kapellen än i de stora mer kända kyrkorna. I Alyki hade vi tänt ljus i byns kapell vid kiosken där vägen delar sej just vid infarten till byn.

Det var, på många sätt, enkelt att köra på ön eftersom samtliga trafikanter tog det så lugnt och vi slapp otåligt tutande bilhorn om vi tvekade om vägen i någon korsning. Givetvis valde vi, vid ett par tillfällen, alternativa vägar men vad gjorde det? Havet syntes, om än i soldiset fjärran, nästan hela tiden efersom ön är så liten till ytan och nog hittade vi rätt alltid: Vi var även runt till de olika badorterna såsom Galissas, Finnikas, Possidonio, Vari m.fl. Vi körde också genom ett område, en dal, sydväst om Ermoupoli där det fanns många vackra villor skyddade av likaså vackra murar och där växte även stora träd som skulle kunna vara Apellotall kanske. Vid ett av de tillfällen då vi valde en alternativ väg var då vi skulle svänga ned till Galissas. Vi hamnade direkt nere på en strand med en vändplats, vi hade följt skyltningen, men troligtvis svängt av för tidigt, eller för sent. Nåväl, på smala små vägar med höga "murar" av den vass som inte är Bambu, så lyckades vi ta oss in i byn ändå. Vid liknande tillfällen kör jag mest på "magkänsla" och kommer då oftast rätt: Vi spanade in ett hotell med Apollos logga ovanför entrén då vi intog frappé och sträckte på benen, (det var en mycket liten bil vi hade), på ett café i vägkorsningen. Vi såg också bussen komma och köra vidare, samt kunde konstatera att stranden såg rätt fin ut. Vi enades dock om att Kini nog var mysigare, hur vi nu kunde dra den slutsatsen efter så kort stund, magkänslan igen kanske?

Så hade då, ohjälpligen, den sista dagen på vår ö-vistelse infunnit sej. Vi hade tid för bad på förmiddagen, duschade, åt en sen lunch och åkte sedan in till Ermoupoli. Färjebiljetter var inköpta sedan tidigare liksom olivolja och annat nödvändigt såsom den omtalade likören. Vi hade ju besökt Ermoupoli mer än en gång under den gågna vecka och hade, som andra före oss, blivit förtjusta i denna vänliga stad där bilisterna stannade för att släppa över, inte bara gångtrafikanter utan, även hundar över gatan.

Den stora BlueStar Ithaka, (igen), lade till på nästan utsatt tid och resan in till Piraeus förflöt utan avvikelser. Väl framme i hamn hade mörkret lagt sej och, som vanligt, blev vi "överfallna" av taxichaufförer. Vi hade, efter tips på hotell, redan bokat boende och Georg hade textat hotellnamn och adress med grekiska bokstäver, snygggt och prydligt, på ett papper, allt för att underlätta för oss. Vi kände även till att priset på taxiresa inte skulle överstiga 15€ på den aktuella sträckan.

Utslängd ur taxi i Piraeus;
Eftersom vi hade bestämt att åka taxi och vi kände till priset så lät vi oss övertalas av en av de enträgna. Dessvärre ville denne chaufför också att vi skulle byta hotell, han hade en "kompanjon" som var minst lika envis.

Följande ordväxling som följer där j = jag och c = chauffören;

j: Varför skulle vi byta hotell?
c: lady, det där är LÅNGT från centrum! Varför ska ni bo så långt från centrum? Ingen människa vill bo så långt från centrum! Det är långt till bussar, tunnelbana och ALLTING!!
J: vi har fått veta att det är NÄRA till bussen o tunnelbanan, menar du att den personen har ljugit för oss?
C: Kanske han inte visste? I vilket fall som helst så ÄR det så och det finns ingen buss som går där.
J: märkligt! För den personen har själv bott på det hotellet.
C: han har kanske tagit miste och menar ett annat ställe?
Så var det priset på körningen;
C: 15€?!? Sa du 15€ ? aldrig!!! Lady, det är LÅNGT dit, väldigt långt! Minst 17 km och det kommer att kosta MINST 25€! (Under denna ordväxling har vi börjat att gå, för det var inte långt till hans bil)
J: Kan du förklara för mej varför jag går här? Jag menar, vi har ju faktiskt bokat en taxi!
C: ja, ni har ju sagt att jag ska köra er?
J: Just det, verför GÅR jag då och varför ska vi släpa på den tunga packningen?? Varpå c grabbar tag i min väska och anser att jag gnäller. Jag upplyser honom då om min knäskada samt att jag väl ändå borde ha rätten att åka då jag bokat en taxi. Han bad NÄSTAN om ursäkt och sa´att att han inte ville parkera där alla andra strod då fanns risk att bli "på-bumpad" och få bucklor på bilen, men att det var bara en liten bit till bilen.
Bilen stod utanför ett av biljettkontoren, han lade in vår packning i bagageutrymmet, JUST DÅ såg jag en gammal vän från Naxos inne på kontoret. Jag formligen rusadde in och påkallade uppmärksaamhet. Nassos, han heter så, blev mäkta häpen och undrade om vi var på väg "ut" eller "hem". Jag berättade och frågade, givetvis, om priset på körningen. Nassos bekräftade att 15€ var vad Atenare betalade för den aktuella sträckan. C var, vid detta laget, minst lika "galen" som jag. Han bredde ut kartan på disken och, ett som vi klallar det, grekiskt kackalorum utbröt. Jag måste tillstå att jag tyckte det var rättså kul: Jag visste, på något vis, att jag hade trumf på hand och efter alla dessa år av lurendrejerier med vad jag hade betalat för mina taxiresor så var måttet rågat. Jag gav mej alltså inte. Till slut ingrep en kvinna som arbetade på kontoret, det kan ha varit "chefen" för både Nassos och chauffören stämde ned tonen och lugnade sej. Men min beställning stod kvar!
J: du får slå på taxametern så får vi väl se! Och iväg for vi, men diskussitionen fortsatte.
J: Hur kan det komma sej att det kostar 5-6€ att åka taxi 7km på Paros och ungefär lika mycket på Syros när du ska ha 15€?
C: lady, vi ska inte åka 6 km vi ska åka minst det dubbla, du fattar visst inte, det är LÅNGT, minst det dubbla!!!!
J: just det, och dubbelt 6km är, vad jag förstår, 12km och priset blir då högst10-12€ då kan det ju inte vara rimligt att bara lite längre ska kosta 25€!?! Så där höll vi på. Till slut gav han upp;
C: Nu RÄCKER det!! Du har för starka nerver, mister, din fru har har för starka nerver honm är alldeles förstark!! KLIV UR MIN BIL!! Jag kör inte en meter till!!

Varpå han svängde in på en tvärgata, mitt i centrala Piraeus, klev ur bilen och ställde upp vårt bagage på trottoaren. Så rivstartade han och körde därifrån.

Jisses vilken historia!! Ulf kollade tavlan för bussarna men fann inte det nummer som vi fått tips om. Vi stod där, i mörkret, en stund sedangick vi upp på det som såg ut som en genomfartsled med livlig trafik. Vi viftade på taxibilar men dom var alla upptagna. Efter en stund kom en ung tjej fram till oss och frågade om vi ville ha tag på en taxi. Vi bekräftade detta och föreslog då att vi skulle gå fram till en större gatukorsning lite längre bort där chansen var större att lediga bilar passerade. Vi tackade så mycket för tipset, (denna vänlighet in i det sista), och gick bort till korsningen. DÅ kände jag igen mej. Jag visste precis var vi befann oss! Dottern hade bott på en parallellgata längre bort och vi var i den stora korsningen där bussarna från flygplatsen kommer in och där den stora, vackra kyrkan ligger.

Segerns sötma;
Det dröjde inte länge förrän det kom en ledig taxi. Jag visade lappen med hotellets namn och adress. Inga problem här inte, jag hade nästan väntat mej ett nytt utbrott men icke. Den här mannen kunde dock inte just någon engelska men haf slog på taxametern direkt och jkörde iväg. På något vis kändes det betryggande och jag var väldigt spänd på vad för siffror som skulle bli aktuella.

Han trodde kanske att vi var oroliga för färden blev rätt lång, men då han kom in på rätt gata pekade han ut en lysande, blå skylt längre fram och uttalade namnet på hotellet. Jag kände hur jag log, jag hade nämligen sett siffrorna på taxametern då vi stannat vid ett trafikljus straxt innan och dom siffrorna var allt annat än det från början givna priset.

Han vände bilen och svängde upp framför entrén. Vi var framme och priset hade stannat på 7€!!!! What to say? What to do?? Vi gav honom rejält med dricks!! Han fick nog + för allt det minus som början av resan gett. Men gissa om vi var nöjda: För egen del kände jag ren triumf. ÄNTLIGEN hade jag "vunnit" utan att låta mej luras. Jaa, visst kan det tyckas barnsligt kanske men jag undrar jag hur många ärliga taxichaufförer det finns i Aten-Piraeus? Vi har träffat på EN tidigare och det var………nä, nu räcker det väl ändå?

Hotellrummet var väldigt rymligt, sängarna jättebekväma med "sverige-mjuka" madrasser och kuddar. Badrummet då;-) ? Mycket rymligt och fräscht samt med badkar. Fanns inte något utöver att önska. Vi plockade upp det, för kvällen, nödvändiga. Jag sträckte ut mej en stund, "maktkampen" hade tagit på krafterna och jag kände mej rätt mör. Vad maken hade gjort under all denna turbulens? Jo, han bidrog med att skratta och chaufför nr.1 trodde nog att han hade haft medhåll av Ulf. Det var nog ett bra förhållningssätt för i detta land är det ju ok att kvinnor får "utbrott", även offentligt så att säja. Dessutom har kvinnan makt över maken, speciellt då det gäller pengar om jag fattat rätt. Jag skickade sms till Anna om Daniel om händelsen och jag fick glada "hejarop" och "grattis" tillbaka. Senare visade det sej att även Anna, då hon bodde i Aten, hade råkat ut för samma sak då hon vägrat acceptera föreslaget pris: Starka kvinnor skapar tydligen problem för vissa män.

Då vi duschat och vilat en kort stund, det hade hunnit bli sent, gick vi ut och fann följande; metron passerade precis utanför hotellet, bussen vi sökt körde på gatan nedanför och det var gångavstånd till centrum där diverse matställen fanns. Vi gick först bara förbi, vi skulle ta ut pengar också, sedan gick vi tillbaka och stannade upp framför en servering som såg enkel ut. Det satt gäster vid borden som var placerade på trottoaren. Då vi stannade kom ett pat kypare ut, tillsammans med kocken, och undrade vänligt om vi inte bille komma in och titta vad köket hade att bjuda. Vi gick in och "föll pladask" för den aptitliga maten, vänligheten och avsaknaden av ett påträngande uppträdande. Vi slog oss ned, åt en väldigt god måltid som inkluderade Uffes nya favorit chortsa (kan vara felstavat, ser ut som spenat och är nog en viltväxande variant av det), med massor av pressad citron över. Det vita, svala vala vinet i sitt metallkrus var nästan bärnstensfärgat och smakade ypperligt. Vi hade förväntat oss en "saltad" nota, vi var ju trots allt i Aten, men till vår förvåning slutade den på ett helt överkomligt pris. Ända in i det sista blev vi alltså positivt överraskade:

Söndag 3 oktober;
Vi sov skönt den natten, efter dusch åt vi frukost i lugn och ro som ingick i rumspriset precis som här hemma. Taxi hade vi bett receptionen att beställa redan kvällen före och t.o.m. det fungerade utan missförstånd eller trassel. Vi kom ut till flygplatsen i så god tid att incheckningen inte hade öppnat ännu, men sedan flöt det på. Vi gjorde en del inköp i taxfree, det är ju svårt att avstå från ytterliggare en flaska olivolja, speciellt då vi fann favoriten från Sitia på Kreta. Flygresan hem innehöll inte något speciellt. Landningen, i gråväder med duggregn, på Arlanda förflöt enligt planen. Vi fick docl vänta en stund med att "docka" planet för ansvarig personal för detta moment var ej på plats. Kaptenen upplyste oss om varför vi stod där och hade x antal meter kvar "fram" och varför det inte gick att öppna och släppa ut oss. Väntan blev inte lång och snart var vi inne i byggnaden och det rutinmässiga med bagage o.s.v. tog vid. Vi åkte tåg den näst sista sträckan på vår resa. Vi var så eniga om att denna greklandsresa var den BÄSTA vi gjort, hitills, vi var verkligen väldigt nöjda och för egen del hade jag gärna stannat kvar i några veckor till. Det var många år sedan jag hade känt det så. Då vi kom fram till Hudiksvall regnade det ordentligt. Höstmörkret hade fallit men värmen fanns där ändå i skepnaden av sonen och dottern som tog emot oss med varma kramar och glada miner. Även vår bil fanns på plats för de sista fyra milen hem och katterna Findus och Fia verkade nöjda med att vi var hemma igen. Findus lade sej i min uppackade väska som om han ville visa att nu ska här inte packas på ett tag.

Min resfeber har inte lagt sej, jag kollar redan flyg för att vi ska kunna åka igen i juni nästa år. Nej, just det, jag får nog aldrig nog:

Ulf o Birgitta Lundgren

© 1997 - 2010 Janne Eklund/Kalimera