Vår semester på Lesvos - med flyktingar...

[Gita]

Vi bokade en resa till Plomari, Lesvos. Vi bokade resan väldigt tidigt, innan det var tal om några flyktingar. När jag insåg vad som pågick så kände jag att vi inte kunde åka och "njuta" av livet, vi var tvungna att göra något för flyktingarna. Jag bestämde mig att ta med extravikt som Thomas Cook sa OK till, jag meddelade mina vänner och kamrater att de kunde göra detsamma. Jag fick kontakt med en FB-grupp som heter Help for refugees in Molyvos. Mina vänner ville bidra - till slut hade vi 20kg kläder och skor, mediciner och ca 9000 SEK Vi bodde i Plomari, men hyrde bil för att åka upp till Molyvos med mediciner och med allt vi handlande på plats. Det var inte helt lätt - vad skulle vi möta? Skulle det "förstöra" semesterhumöret? Det fanns andra svenskar på hotellet som inte ville höra talas om detta - de var ju där för att relaxa... Det var en overklig situation! Men jag kunde inte backa, detta måste genomföras! Vi köpte ca 75 flaskor vatten, för att placera ut efter en väg som flyktingarna gick på, från Molyvos till Mytilini... i 35-gradig hetta... ca 70km. Vi handlade leksaker i en affär på vägen - nallar, dockor... för att ge till barnen.

Vi checkar in på hotellet - ger oss iväg för att leta efter mat... "They have the best Pita Gyros in whole Greece" säger en ganska liten man i Panama-hatt när vi går på huvudgatan i Molyvos och tvekar lite. "Really? But I can't sit in the sun, I need shadow" säger jag och vill fortsätta gå. Mannen säger att det är svalt inne... Och till slut flyttar han på sig... "Take my place, I'll sit in the sun!" Säger han. Och då måste vi ju bara sätta oss och äta. Han sitter med ryggen mot oss, men jag får en känsla - jag måste prata med honom innan han går... Han äter och skyndar sig iväg " Enjoy your lunch!" Men jag ropar, med munnen full av Pita - något... Bara för att stoppa honom. Han stannar, vi börjar prata, han är amerikan, bor i Frankrike, åker ofta till Lesbos. Han hjälper till i flyktingarbetet, bara förra veckan betalade han för tre bussar, 900 euro. Han hjälper oss, ger handfasta tips. Köp det och det, gör si och så. Han är inte charmig, bara saklig. En full britt stör oss med dumheter, men vi får tyst på honom. Jag får ett visitkort, han går iväg... "You are a human angel" ropar jag, han bara viftar med handen. "And I am a silly old woman" fortsätter jag och han viftar med handen igen. När han försvinner, så tittar jag på visitkortet, han är författare till "A vision of Angels" - Timothy Jay Smith. Märkliga möten... Tydligen en stor bidragsgivare, har jag förstått efteråt. En mänsklig ängel.

Vi handlade, massor.. mat, dricka, blöjor, bindor, vatten - men pengarna tar inte slut. Vi går till apoteket - jag ber dem plocka ihop det som kan vara av nytta. Skavsårsplåster, modersmjölksersätting, nappflaskor, värktabletter, salva för brännsår, alla bindor de har... vi är helt slut. Varmt och psykiskt påfrestande.

Vi packar bilen och kör mot hamnen, mot tavernan Captains Table, där de frivilliga håller till...

to be continiued...