Citat:
Ursprungligen postat av Elisabet
.
Jag antar att det är situationer lik denna du menar när du säger att om någon känner sig kränkt så har en kränkning skett. Där är vi helt överens.
MEN det betyder inte att det ALLTID är så. När till exempel två vuxna människor pratar kan det av olika skäl vara så att den ene känner sig kränkt, eller till och med hittar på att han känner sig kränkt. Det kan finnas såväl avsiktliga som oavsiktliga orsaker till det – och det vore absurt och rättsvidrigt att per automatik döma den andre för kränkning, utan att ta hänsyn till vad denne faktiskt menat.
|
I ditt exempel är vi då helt överens!! MEN jag hävdar att man måste ta en människas känsla av att känna sig kränkt på samma allvar även om båda är vuxna. Det är viktigt att den som "kränkt" blir medveten om den "kränktes" känsla. Sen måste det hela naturligtvis utredas. Men faktum kvarstår att du kan aldrig "radera" ut den omedelbara känslan i kränkningstillfället även om den kränkte i efterhand kan inse att det var ett missförstånd. Båda parter måste naturligtvis komma till tals. Jag hoppas att jag har förtydligat detta nu och inte rört till det...