[tomnil]

Eftersom trådstartaren Neoma fick lite olika besked om vilken bok som beskriver Göran Schildts möte med Leros ska jag nästan tre år efteråt tillåta mig, som den petimäter jag kanske är, att göra en översikt över var Leros förkommer i hans författarskap. Neoma har säkert kommit till klarhet ändå men nu kör vi:
I de reseberättelser som tar upp färderna i grekiska farvatten blir det inga strandhugg på Leros utan det är först i nummer två av de samlingsvolymer som Schildt gett ut, ”Segla på Medelhavet” från 1969, som Leros dyker upp i ett sent kapitel, ”Daphnes nya hemhamn Leros” som berättar om makarna Schildts etablering på ön.
Leros är också ”huvudperson” i romanen ”Ön som förtärdes av havet” från 1970, men romanen är ju än mindre än reseskildringen ett sanningsvittne. Dock kan man utan vidare säga att den ger uttryck för Schildts förhållande till den nya grekiska hemvisten i alla dess aspekter.
1976 utkom så ”Dianas ö” som är boken om Leros med allt berättat från det första strandhugget till livet som mer eller mindre bofast.
Slutligen innehåller också Schildts sista samlingsvolym, den vemodiga ”Farväl Daphne” från 1987, inledningsvis ett par kapitel med särskild anknytning till Leros. Här behandlas bland annat de tråkiga lokala reaktionerna på ”Dianas ö”. Dessutom finns ett avslutande kapitel, ”Hemhamn vid Egeiska havet” handlar om livet på ön och seglingen i de närmaste farvattnen.
För den som förälskat sig i Leros via Göran Schildts författarskap (finns det någon som inte gjort det) så hör också ”Ankarplats Leros” från 2010 av Camilla och Magnus Lindberg till oundgängligheterna. Här kommer man också hustrun Christine lite närmare inpå livet.
I våras anordnade också Christine och Göran Schildts stiftelse en skrivarkurs på Leros, ack om jag haft tid och råd, så sista ordet i sagan om makarna Schildt och Leros är säkerligen inte skrivet.
Jag måste också erkänna att jag inte riktigt är klar över om mitt förhållande till Schildts författarskap är galet eller klokt. Närhelst vardagen grånar en aning kan jag greppa en av hans böcker, lägga mej en stund på bädden i mitt arbetsrum (mitt viktigaste redskap), läsa en bit och kanske slumra en stund vaggad av egeiska vågor.
Känslan kan bäst beskrivas via ett lån av Göran Schildts avslutningsord, förvisso inte från Leros men ändå, i förordet till samlingsvolymen ”Med Daphne i sexton länder” från 1960:
”Det doftar av hav, fikon och får, vi har ännu en gång nått Greklands kust och ligger i den klippiga viken vid Pylos. Härifrån är det inte långt till Arkadien!”