[RobEri]

Har grävt i familjens arkiv, vi har väldigt mycket daterade videoinspelningar och så hittade jag när vi var på Koufounissi första gången: mitten av juli 1990. Vi kom från Amorgos och steg av färjan på Koufounissi strax efter lunchtiden. Vi var de enda som steg av färjan, vi tyckte det var lite konstigt, förstås. Några passagerare steg på färjan och lämnade ön. Färjan avgick snabbt och hela hamnområdet var tomt på folk, ingen rumsuthyrare. Ett par hundra meter längre fram fanns det ett tjockt och till synes gammalt träd (olivträd?) med en stenbänk runt om hela trädstammen. En åsna stod i stekande sol fastbunden till trädstammen. Vi satte våra tre barn där och sa att de skulle ”vakta” våra packningar medan vi skulle leta efter logi. Min fru och jag kom överens om att dela på oss och gå åt olika håll och efter en halv timma träffas vid trädet och rapportera vad vi hade funnit. Min fru gick längs stranden och svängde sedan tvärt uppåt backen. Jag gick från trädet snett uppför backen. Skyltar med ”Rooms to let” fanns här och var, men inte en ENDA människa ute på ”gatorna”. Siesta? Allt var stängt, men folk öppnade dörrar när vi knackade på där det fanns skyltar om rumsuthyrning. Tillbaka till trädet efter en stund (hälften av vår vattenproviant hade åsnan fått av våra barn), vi jämförde erbjudanden och beslutade att stanna på ett ställe min fru hittade. Priset var högre än på andra öar, rummet var OK men ingen wow-faktor. Senare samma dag badade vi på stranden vid hamnen och det var några som badade där. Dagen efter gick vi till Pori beach. Helt tomt på folk, och då menar jag HELT. Vi stannade kvar hela dan, ibland kom någon eller några som promenerade längs stranden. Vi var nakenbadare allihopa. Och så var under hela vår vistelse. På morgnar och kvällar fanns det mera folk ute i byn. Fick intryck av att de flesta bodde på campingplatsen. De flesta besökare var italienare och fransmän, inga skandinaver (bara vi). Vi såg den dammiga rödvin pickupen flera gånger. Några folkabussar (nämndes i tidigare inlägg) såg vi aldrig.

Vi återkom till Koufounissi i mitten av juli 1994 (inte 1995/1996 som nämndes i mitt tidigare inlägg). Vi anlände med Skopelitis från Naxos. Lite mera folk, inte tomt på gatorna, dock lugnt. Det gamla och tjocka trädet fanns kvar, åsnan fanns inte där, några rumsuthyrare fanns vid hamnen, den dammiga rödvin pickupen fanns kvar, inga folkabussar, dyrare logi än på Naxos, några soldyrkare på Pori beachen dock bara i början av stranden, några hundra meter längre bort var det fortfarande avfolkat och man kunde vara själv om man vill.

Återbesökt 2005 är inte värt att berätta om. ETT HELVETE. Ett helvete som började redan vid ankomsten i hamnen. Överfylld Skopolitis tömdes på folk vid ankomsten, nästan alla gick av på Koufounissi, de flesta skandinaver (svenska och norrmän, några danskar, inga finländare). Kaos. Dyrt. Konstgjort. Helst skulle vi (nu utan barnen) lämna ön samma dag vi anlände, men färjetider passade inte, så det blev två dyra nätter på ön. Det var svårt att förstå och även ta in en sådan förvandling på så kort tid, tja drygt 10 år, eller 15 år efter första besöket.