[Ylva A]

Efter en lång väntan under 5 månader för växter, folk och myndigheter kom äntligen regnet. Då blev det skyfall också (57 mm), så att gatorna blev till floder, under det sista dygnet i oktober. ”Kommer inget regn, blir det inga oliver, eller (ännu värre) kommer olivträden att dö”, var kommentarer vi hade hört. Annars var månaden fantastisk. Varje dag hade vi temperaturer över + 21. Bara tre perioder under några dygn med kraftig nordlig vind.

Folk blir gamla här också och ramlar och bryter kroppsdelar. Det behövs inte snö och is för att göra det! ”Dáskale”, vår granne går med bruten arm med gips under 40 dagar. För vår närmsta granne Geórgos avtar styrkan. I år blir det ingen rakitillverkning i deras vinterhus bakom vårt. Hans steg, när han går till kafeníon, är både långsamma och korta. Vi själva klarar oss bra med promenader och gymbesök. Plantering av 3.500 tomatplantor och utläggande av plastsnören till dem, har vi också varit med om under månaden. Vår vän Manólis sköter fortfarande grönsaksodlingar och höns trots sina 88 år. Hustrun Nifikó däremot har kvar sina ryggproblem och håller sig varje dag i och kring sitt hus. Hon städar och lagar mat som hon alltid har gjort. Hon beklagar sig över att hon inte kan arbeta som förr och att vi bara hälsar på en gång i veckan. Hon vill gärna höra den gångna veckans upplevelser och skvaller.

Den 8 oktober var åter hela det svenska Ierápetra-gänget samlat. Förutom träffar under lördagsmarknaden, brukar vi också ses på söndagsluncher tillsammans med andra nationaliteter.

Vi har haft några släktingar i den yngre generationen på besök. Tyvärr bodde de på andra sidan ön, vilket gjorde att vi inte träffades under mer än en dag. Den grekiska flygstrejken ställde också till det för dem!

Jag hade fel i förra brevet. När Maria fyllde 26 år nu i oktober, firades även hon på samma kafenío som sin lillebror Dimítris. Det var lika trevligt, men Maria var inte en lika frimodig centralfigur som brodern.

En bra plats att träna grekiska på är gymmet. Man kan ju låta benen gå och samtidigt utbyta tankar. Jag brukar inte läsa gymmets veckotidningar, men det gör en del andra under sina övningar. En gång kunde jag inte låta bli att snegla på den tidning, som ”grannen” hade och kommentera det. Många reportage visade unga, vackra, avklädda kvinnor i lyxmiljö. De stackars männen var minst en generation äldre och iklädda kostymer! Är det lika i svenska veckotidningar?

Ibland kan det osannolika ske. Jag hade just satt mig på gymmets motionscykel. Bredvid mig satt en kvinna med grekiskt utseende, som cyklade och samtidigt läste i en tjock bok. Jag hade förut sett henne på avstånd och sett att bokstäverna på omslaget inte var kyrilliska. Nu böjde jag mig fram för att se, om det var på engelska hon läste, när jag upptäckte att texten var på svenska! ”Så du sitter bredvid mig och läser på svenska”, säger jag spontant på grekiska. Efter en kvarts cyklande, men med samtal på svenska, visste vi en hel del om varandra. Déspina, som hon heter, är född i Stockholm av grekiska föräldrar (som fortfarande bor kvar). Hon hade rest till Ierápetra och arbetat i 20 år som engelsklärare. Hon hade också gift sig med en grek och blivit mamma till tre barn. För 6 år sedan kunde hon ta ut pension som 44-åring.
Detta var möjligt då, kanske beroende på det stora läraröverskottet? ”Vet man här på gymmet att du har anknytning till Sverige”, frågade jag. Då märkte jag hennes svenska försiktighet. Det gjorde de inte! ”Var jag mer grekiskt spontan än hon och hon mer svenskt reserverad än jag”, var en tanke jag fick. Jag undrar hur hon tänkte! En fin och rar kvinna, som känner sin grekiska tillhörighet, men ibland har längtan till Stockholm. Eftersom hon också ville läsa mer på svenska, kunde vi sedan förse henne med en kasse böcker.

På ”Posten” var det ostförsäljning. En man bjöd alla på ostbitar, i förhoppning att någon skulle köpa en större bit. ”Jag vill också smaka”, sa Ylva på grekiska. ”Förlåt, jag trodde ni var turister”, sa den ystre ystaren och gav oss att smaka. Som vanligt var gravieran smakrik och vi kände oss inte som turister!

Staden Ierápetra är nu nedgraderad till by, sa grekerna på ”Posten”. DEH har lagt ner kontoret i Ierápetra. DEH är det av tyskar uppköpta elbolaget och det närmaste kontoret ligger nu i Agios Nikólaos. Nu måste man betala räkningarna på bank eller post för 0.50 € extra, om man inte vill göra resan till A.N.

Vid ett besök på stadens sjukhus (som fortfarande finns kvar) kunde jag konstatera att många känner varandra. Staden har en folkmängd, som är perfekt för att man ska kunna känna varandra. ”Hur mår du”, säger patienter, sköterskor och läkare till varandra. Svaret, fast vi nu är på lasarettet, är också detsamma: ”Bra”! Varför är man då där, är frågan?

Eftersom oktobervädret varit så fantastiskt, drabbas jag ibland av en känsla, när jag sitter på altanen och njuter av sol och värme och vet hur det är i Jämtland i oktober: Är jag verkligen värd detta liv? För säkerhets skull reste vi ner i april och förminskade då vår svenska tid med en timme och ökade i oktober vår grekiska tid lika mycket.

Nu har lågtrycket passerat och vinden har vänt från syd till nord. Regnet verkar fortsätta och stormvindarna ruskar om de granatäpplen, som vi ännu inte har skördat. November väntar, men prognosen säger över 20 grader de närmaste 14 dagarna, efter 1:a november som blir kall.

Ha en bra november önskar
/Jannis