Gita alltså det där är jätteintressant. Jag funderar också över varför vi svenskar undviker våra landsmän. "Jag träffar dem ju dagarna i ända hemma" håller liksom inte som förklaring.
Jag läste om det för flera år sedan, en svensk resekrönikör med (jag tror det var) spansk bakgrund undrade varför vi gör tvärtemot så många andra som
blir glada när de träffar landsmän på semestern. Titta bara på grekerna som ju är supersociala och minst lika bra på att hålla konversationen igång som britter.
På Tilos har jag träffat just britter som skrattar när jag säger att jag håller mig undan svenskar, de har sagt att så gör de också, med sina landsmän.
Fast iofs, jag håller mig inte undan svenskar helt. När jag är i Grekland spelar nationalitet ingen roll, det är människor som delar min syn på Grekland som jag dras till. Oavsett om de är italienare, norrmän, ryssar eller svenskar. Det första som går bort är folk som gnäller på Grekland. Då går jag någon annanstans. Kärlek gränsande till religion ska det vara
