... vi visste att tiden för att lämna förnödenheter var 11-15, så vi hade bråttom. Vi körde på de smala gatorna, vi visste att vi skulle till hamnen. Vi kom ganska långt, sedan tog det stopp, en lastbil stod i vägen. Jag hoppade ut och började trava mot hamnen. Längst bort såg jag människor, massor av människor, kläder på tork mot muren. Flyktingar. De vilade, ordnade med kläder... och så var jag framme vid Captains Table. Tavernan som ägs av Melinda McRostie, hon som har startat volontärsarbetet i Molyvos. Tavernan är stängd, men på framsidan, i skuggan, sitter ungdomar, volontärer vid sina datorer. Jag frågar om jag har kommit rätt? Vi har kommit för att lämna varor till flyktingar. En ung man, Jean - från Australien - reser sig och säger att vi kan ta varorna till tavernan. "Nej, bilen är full av kassar, vi kan inte bära dem hit" Så Jean följde med mig till bilen, vi hoppade in och åkte upp i byn, där de hade sina förråd.
Vi kom till ett gammalt, fint hus, därinne var en äldre man som sorterade upp alla varor som turisterna hade tagit med sig. Ett rum för skor, ett rum för barnkläder, allt fint sorterat och märkt. Vi tog lite bilder, jag ville visa mina vänner hur det såg ut.
När alla varor var överlämnade, gick luften ur oss... vi var helt slut. Jag undrade "När har jag badat idag? Håret torkar aldrig..." Nej jag hade inte badat, jag var totalsvettig. Av värme och av anspänning.
Efter bad, dusch och siesta bestämde vi oss att gå till tavernan Captain's Table, för att äta och kanske prata lite. Vi åt underbar meze, fava, octopus sallad, kyckling, flera små tallrikar. Efter maten ville vi fråga - vad göra med resten av pengarna vi hade samlat ihop? Vi orkade inte handla mer, utan frågade om vi kunde göra en donation? Det behövdes pengar till en bit land för att bygga skydd, toaletter och duschar. Nu sov folk på gatorna.VI fick också tillfälle att prata med Melinda... Jag frågade henne "Why did you start helping these refugees?" "Because they came and they were wet and cold" Enkelt. För att de kom, var blöta och kalla. För ett år sedan kom en båt i veckan, nu massvis... Jag såg att Melinda var trött. När vi åt så såg vi hur det kom fyra flyktingkvinnor med små bebisar och hur man ordnade skydd åt dem.
Många tankar i våra huvuden... hur orkar de? Var finns alla organisationer? Alla dessa ungdomar - underbart att de vill hjälpa till, som en ung dansk pojke som hade varit i Molyvos på semester med sin familj en månad tidigare,han åkte hem och köpte en enkel biljett till Lesvos, för att hjälpa till! Det kändes väldigt bra att vi hade kunnat hjälpa till lite och att våra vänner ville bidra - alla pengar och varor kom direkt till de som behöver hjälp. Vi kände oss inte duktiga, bättre än någon annan, utan vi kände oss anständiga. Vi var tvungna att göra detta, det gick inte att "vända bort blicken".
På vår resa tillbaks till Plomari körde vi förbi ca 100 människor som gick på vägarna, främst gick unga män, i slutet de gamla, familjer med barn. Någon gammal tant försökte stopp oss, vi vågade inte, det gick rykten om att vi kunde bli åtalade om vi gjorde det. Men vi placerade ut ca 100 flaskor vatten i diken, under träden på återresan... glömmer ALDRIG de unga män som vi körde förbi,som viftade med sina tomma vattenflaskor mot oss. Vi gjorde en farlig U-sväng, jag hoppade ur bilen, lyfte ut en stor förpackning med vatten - visade den för dem, våra blickar möttes, de blev glada och började vinka, jag vinkade tillbaka, hoppade in i bilen, vi körde iväg och vi fortsatte vinka... De var människor, som vi, på väg mot - vad? Och jag undrade om tanterna längst bak fick något vatten?
Senare, på flygplatsen, träffade jag Elin Sandow, reporter för UNT och fotografen Sven-Olof Ahlgren som hade varit i Molyvos en hel vecka och hjälpt till att ta emot flyktingar. Hjärtskärande berättelser, om ni vill läsa, leta efter deras artiklar i UNT...
Olika villkor på våra liv. Denna resa var mycket speciell. Jag ville dela med mig till den som orkar läsa, jag vet att alla inte orkar, det märkte vi redan i Plomari. Tyvärr mötte vi svenskar som hade ganska dålig attityd och fällde hemska kommentarer. Men vi träffade inte en enda grek som var fientlig, utan de ansåg att man måste hjälpa sin nästa. Jag har lärt mig nu vad filotimo betyder.
