Min första Greklandsresa gick till Ios. Det var i maj 1981, jag var 19 år och åkte ensam iväg med skräckblandad förtjusning. Jag hade kaxigt berättat för alla i omgivningen att jag skulle åka så det var bara att genomföra det hela även om jag undrade vad jag gett mig in på.
På väg till båten i Pireus träffade jag två amerikanska killar som jag slog följe med, de var också på väg till Ios. Jag släpade på en stor gul resväska som de raskt befriade mig ifrån sedan var de mina ”bodyguards” under 14 dagar. Jag reste hem med en känsla av: ”det är något speciellt med Grekland”.
1987 var det dags igen. Även denna gång åkte jag i väg själv, det hade ju gått bra första gången.
Jag var på väg till Santorini men ville först sola och bada och hade hört att det fanns fina stränder på Naxos. När jag promenerade över krönet på vägen mot stranden Agios Prokopios blev jag helt såld - Medelhavet, stränder och konturerna av Paros i soldiset – det var bland det vackraste jag sett.
Det var väl då vi träffades på riktigt – jag och Grekland eller rättare sagt – jag och Naxos. Jag kom aldrig iväg till Santorini den gången jag blev kvar på Naxos i 3 veckor och på den vägen är det - k
ärleken till Naxos och därmed också Grekland är beständig.
Ulrika som åker till Naxos imorgon. 
(Sedan 1993 är min syster bofast på ön - tänk så det kan gå
)