[xenos]

[QUOTE=myssa]berätta om era finaste ställen ni besökt på kreta.

Jag tänker vara stolt nog att publicera en berättelse om en plats jag tidigare lagt ut på Kalimera.
Jag tycker den är riktigt bra...
Här kommer den:

Vi kom från Ierapetra för att besöka Kritsa innan vi gjorde kväll.
I Kritsa vandrade vi runt och ”upplevde” byn jag berättade samtidigt jag att den vägen fortsatte mot Katharoplatån, att jag hade varit på väg till Lassithiplatån och fick anvisning av en äldre man i Kritsa när jag stannade i den här korsningen mitt inne byn för att fundera på vilket håll jag skulle köra. Ska vi inte åka upp dit säger mitt sällskap. Sagt och gjort, efter en sekunds övervägande, lockelsen var stor att återvända.
Vägen upp är säregen natur och dramatisk som den ska var till någon av Kretas platåer. Vi klättrade i bra takt uppför och innan vi visste ordet av passerade vi krönet och efter en kortare färd nedför var vi på Kretas märkligaste, om än inte största platå. Som jämförelse så är Omalosplatån av samma storlek. Efter att rullat fram några hundra meter efter korsningen med tavernorna, bara så sikten blev fri, stannade vi och klev ur och stängde av motor. Tystnaden var dubbel, vi bara stod där stilla och lyssnade på tystnaden. Så småningom kunde vi uppfatta ljud. Det var från bjällrorna. Och när blicken följde ljudet såg vi en flock får, en stor flock. Sedan kom hunden fram någonstans ifrån, mellan flocken och oss. Tyst snabbade den sig på i en halvcirkel och ”flyttade” flocken i en annan riktning. Till sist såg fårherden som lugnt vandrade med sin långa stav bakom flocken, hunden gjorde jobbet. En liten stund efter denna vittnesbörd hände med samma dramaturgi med en flock, en hund och en herde längre till höger, på norra delen av platån, i riktning mot Lassithiplatån.
Färgerna är sammansatta och rika, det är en tavla, hit skulle man åka någon gång, säger den hjälplöse. Det är starkt att stå här. Ljuden som följde det vi såg förstärkte tystnaden därför att här hör dessa ljud hemma med platsen. Därför en så stark harmoni här. Jag bor inte här.

Intuitivt vänder jag mig om efter en evighet för att turligt se en ensam Gåsgam ligga på sista termiken ovanför en bergskam. Oftast uppträder de i små familjegrupper, varför fågel denna är ensam ska få sin förklaring.
Mitt sällskap, som alltid föreslår bra saker, säger åt mig att stanna, vid den ena ”Saloonen” i korsningen. Vid bägge salooner står ett antal Pickupps tjudrade.
Röster hörs inifrån mörkret därinne. Genast får vi syn på ett fotografi ovanför dörren till den saloon vi valt. En man sträcker ut vingarna på en Gåsgam och visar hur stor denna fågel är.
Vi slår oss ned vid ett bord och en kvinna kommer ut; vi beställer ett glas lokalt vin och meze. Jag frågar om fågeln på bilden. Då berättar hon att hennes man, han på bilden, hittade gamen svårt medtagen och förde den till djursjukhuset i Heraklion. Efter tre månaders konvalescens kunde gamen vid en ceremoni, släppas ut på platån igen. Nu kunde man, berättar hon glatt på usel engelska, som min, att man kunde se den oftast ensam häruppe. Hon pekade bakom ryggen på sig själv. Hon pratade definitivt om samma plats, samma bergskam vi observerade vår gam tio minuter tidigare.
Hon gick in i tavernan igen. Då började skjutandet. Ett hagelgevär avfyrades två gånger. Hon kom ut igen och föste den lilla dottern in i mörkret. Log mot oss och sa det är inte farligt, han är lite, hon gjorde en gest med ett skratt, mot huvudet. Hagelgeväret avfyras igen flera gånger.
Vi betalade en euro, tog en bild av bilden, sade adjö till hela platån och visste att hit ska vi återkomma snart.

Lefteris
upprepar sig