[Arne]

Del tre.

Vi hade nu en hel vecka på oss att utforska Antiparos. Från vårt hus var det en mycket brant grusväg ner till Sorosstranden. In till Antiparos by var det en dryg mil.
Åt andra hållet fanns en asfalterad väg som över bergen ledde ner till en liten fiskeby.

En eftermiddag for vi med vespan upp till droppstensgrottan. En märklig skapelse med tillhörande liten kyrka just vid ingången. Skada bara att ockupationsmaktens soldater under ww2 (andra världskriget) använt grottan till att öva handgranatskastning. Många droppstenar var av denna anledning svårt deformerade.

Inne i Antiparos by besökte vi vid varje tillfälle ”Café Corner” där Kostas och Eleni huserade. Fiket hade internetconnection, för övrigt öns enda vid denna tidpunkt.
Eleni var född och uppvuxen i Chicago. Hon visste berätta att det på ön fanns ett Ouzobränneri där tvenne äldre damer hade licens att bränna öns behov av den ädla drycken, enligt utsago vida känd i övärlden för sin fina smak och styrka. Arne upp att inhandla en pava dryck i bränneriet.

Det var lösviktsförsäljning som gällde. Minsta kvantitet var två liter som hälldes på petflaska. Kostnaden helt försumbar, vi vill minnas det kostade runt 2000 Drachmer. Arne glömde dock avsmaka brygden, och detta straffade sig grymt. När vi hällde upp varsitt glas vid hemkomsten till huset visade det sig vara flytande taggtråd. I princip helt odrickbart. Det luktade Tispouri lång väg och smakade vedervärdigt.

En del kvällar for vi in till byn att spisa middag. All verksamhet tilldrog sig kvällstid längs huvudgatan och uppe vid torget där Folkets Hus var beläget. Ett flertal tavernor hade ett rikligt utbud av delikata rätter. Vi fick även bevittna ett barndop uppe vid kyrkan intill torget. Klockringning föregick det hela, och sedan kom alla besökarna för att lämna presenter i fina förpackningar. Barndop är uppenbarligen en stor högtid i Grekland.

Byns okrönte Konung var ”Capitano Moran” en väderbiten numera pensionerad sjökapten som var kväll intog sitt favoritbord utanför Folkets Hus. Capitano hade seglat på alla hav och talade god Engelska.

På torsdagen stannade vi till vid Soros Taverna för att efterhöra om det måhända serverades medelhavshummer på lördagskvällen. Jodå, det skulle kunna ordnas enär tavernaägaren hade goda kontakter med öns fiskare. Sagt och gjort, vi beställde
Hummersupé för två till lördagskvällen.

Väl på plats kom så ägaren in med en jättelik hummer på 1,2 kilo. Ja, det var den storlek han lyckats få tag på enligt egen utsago. De övriga gästerna på tavernan hade ävenså av underlig anledning alla beställt hummer. Det var uteslutande grekfamiljer och de hade begåvats med småhumrar i storleksordningen strax under fem hekto, att dela på fyra personer.
Innan vi ens hunnit mumsa i oss halva stjärtpartiet var vi naturligtvis helt mätta. Chefen hämtade då tillbaka in den resterande delen av jättehummern samt klöv densamma och delade oblygt ut till de andra bordens gäster. Till stor glädje kantänka, att turisterna så frikostigt delade med sig av jättehummern. Naturligtvis var det hela uträknat redan från första början. Därav monsterhummern.

Notan hamnade totalt på rimliga 11.000 drachmer, och det var i vårt tycke klart acceptabelt. Nu hade vi ju ändå smakat medelhavshummer för allra första gången.

Gamla, nu inscannade diabilder från Antiparosresan återfinnes i bildgalleriet under rubriken Antiparos1998 eller länken här nedan

http://www.kalimera.nu/forums/picture.php?albumid=289&pictureid=2532


Fortsättning följer..