SENAST EDITERAT 21-10-05 KL 14:25 (SE) by KALIMERA (admin)SENAST EDITERAT 21-10-05 KL 14:24 (SE) by KALIMERA (admin)
Redan när hustrun och hennes syster för två veckor sedan kom hem från den årliga september resan som i år var förlagd till Karpathos började jag fundera på att man kanske skulle ta en tripp dit. Deras beskrivning om hur bra det var och ivrigt påhejad av hustrun, som utvecklat en allergi mot höst och kyla och som vägrar ta på sig strumpor innan november, gjorde jag slag i saken.
Svenska researrangörer hade slutat att flyga på Karpathos och billigaste reguljär biljetten gick på 9.800 kr per person så det fick bli en sista minuten flygstol till Kreta med Fritidsresor. Nu blev det tyvärr till Chania som ligger längst västerut på Kreta medan vi skulle långt österut för att ta färjan till Karpathos. Beställde därför transfer så långt österut som möjligt vilket visade sig vara till Rethymnon dit vi anlände vid ett tiden natten till fredag utan att ha något hotell bokat.. Vi steg dock av bussen utanför ett hotell som hette Minos och var ett lite finare hotell än genomsnittet. Först meddelade man där att dom inte hade något rum, men turligt nog så vandrade vi inte bara vidare utan frågade om dom kände till något annat hotell som kunde hjälpa oss. Dom lovade då ringa till ett annat hotell för att försöka hitta ett rum, men efter en stund återkom dom och sa att dom hittat ett ledigt rum på det egna hotellet. Vi hann precis ställa in väskan och skynda ner till baren för att ta en öl innan den stängde klockan två. SEMESTERN HADE BÖRJAT.
Efter frukost nästa morgon visade det sig att vi hade sån tur att bussen till Heraklion hade ett stopp precis utanför just det hotell vi hamnat på. Vår plan var att åka till Heraklion för att därifrån ta färjan kl 06:00 nästa morgon. Medan vi väntar på bussen får vi en föraning om hur det kanske låter ser ut i de länder där bilbomber och självmordsbombare plötsligt exploderar på gatan. Plötsligt hör vi en enorm smäll och ser ett stort eldklot bara 20 meter bort och första reaktionen är förstås att det var något riktigt otäckt som hänt men det vara bara transformatorn i elstolpen som exploderade och kvarteret blev strömlöst. Hotellet vi kom från var tydligen vana så dom hade eget reservkraftverk varför det aldrig var någon fara för att ölen skulle bli varm. Bussen gick 10:30 och klockan 12:00 anlände vi till Heraklion. Fick dock inga goda vibrationer av Heraklion så vi beslutade snabbat att dra vidare österut då färjan också skulle göra ett stopp i Sitia som ligger längst österut på Kreta. Bussen dit gick redan 12:30 och efter 3,5 timmar var vi framme. Jag hade i ett skede tänkt att vi kanske skulle åka dit och hade därför mailat till ett hotell och frågat efter rum. Halvvägs till Sitia plingar det till i mobiltelefonen och det visar sig vara ett svarsmail från hotellet som hälsar oss välkomna och ger oss ett bra pris. Hela resan förövrigt präglades av just detta att allt bara ordnade sig och löpte friktionsfritt. Enda undantaget skulle då vara guiderna på Fritidsresor som var det tråkigaste vi någonsin upplevt, tack och lov var vår enda kontakt med dom den transfer vi köpt.
Sitia visade sig vara en liten trevlig stad, ganska lik Pigadia på Karpathos. Där köpte vi båtbiljett, vandrade i staden och åt en god middag. Färjan till Karpathos skulle gå klockan 10 på lördag morgon och i samband med detta var det dags för nästa minnesvärda upplevelse. När färjan anlände kom vi snabbt ombord och kunde med helikopterperspektiv från akterdäck studera det kaos som var på kajen. Det påminde mycket om det man ser när man lyfter på en sten där det visar sig vara ett myrbo under. Folk sprang och bilar åkte till synes helt planlöst fram och tillbaka på kajen och mitt bland dom fanns tre vitklädda hamnvakter med visselpipor som dom med förtjusning använde hela tiden. Men liksom ett myrbo plötsligt bara är borta löste även detta kaos upp sig och vi kom iväg bara en kvart försenade. För en som under några år arbetat på Ålandsbåtarna var det dock en upplevelse.
Efter ett kort stopp på Kasos som är grannön anlände vi halv tre till Pigadia på Karpathos. När vi gick av båten gick en våg av besvikelse genom Karpathos manliga befolkning. Hustrun Anita och hennes syster Mia hade ju åkt från ön bara två veckor tidigare och hade tydligen rönt en viss uppskattning bland den manliga lokalbefolkningen. Nu kom Anita redan tillbaka och många hoppades nog att hennes söta syster åter skulle vara med. På kajen stod kavaljererna uppradade och här kommer Anita med sin man istället, ridå. Det förmodade puss och kram kalaset blev bara till ett lamt kalimera. Inte annat än att man undrar lite vad dom gjorde under sin vecka på ön 
Vi hade bestämt att vi skulle bo på Zephyros Village som är ett sedan förra sommaren nybyggt lägenhetshotell och det behövde vi inte ångra en minut. Först skulle vi dock ta oss dit och nu kommer vi till fördelarna med Pigadia. Det är en liten stad där allt finns inom gångavstånd. Från hamnen som ligger på ena sidan av staden till Zephyros som ligger precis på gränsen mellan staden och stranden är det bara en promenad på mindre än15 minuter. Även om det inte är längre kan man ju inte gå hela vägen utan att stanna och ta en öl vilket vi gjorde på PotPurri som är ett av Internet caféerna mitt i stan. Där träffade vi en person som jag kände utan att träffat honom tidigare, det var Dimitris från Pelagos som var där och surfade. Jag hade med en del bilder till honom som jag redan då kunde överlämna.
Med tanke på att vi visste att vi skulle få resa en del hade vi packat lätt och hade bara en liten kappsäck (bara något större en ett normalt handbagage) och en liten ryggsäck med oss varför det inte var något problem gå till Zephyros. Det var faktiskt kul att se att man faktiskt inte behöver så mycket bagage, även med detta lilla baggage visade det sig att en hel del återvände oanvänt till Sverige.
Väl framme vid Zephyros stod ägaren Andreas Diakidis och väntade på oss och vi kunde checka in i vår lägenhet. Det gällde ju att utnyttja soltimmarna så det var snabbt av med paltorna och ut i en solstol vid polen tills solen gick ned. Vi visste att det var siste kvällen som Pelagos var öppet för säsongen så självklart begav vi oss dit för att hälsa på Xroni, Maria, Dimitris och dom andra. Denna kväll var större delen av stället abonnerat för ett dop och på grund av att någon i släkten hade dött valde man att inte ha någon musik just denna kväll. Pelagos är annars känt för att ha levande musik varje kväll. Vi åt dock god mat och umgicks med dopgästerna som också delade med sig av sina godsaker till oss.
Efter ett tag dök en mycket trevlig bekantskap upp, Mikke Wendel, som vi kom att umgås med en del under vår fortsatta vistelse. Vem Mikke är och när han vistas på Karpathos kan ni löpande följa på Kalimera. Jag gillar Mikke skarpt och är övertygad att vi också kommer att träffas hemma i Sverige (eller på Åland som är mitt egentliga hem).
Vi beslöt redan första dan att vi inte skulle göra några utflykter på ön denna gång så att jag skulle ha något att se fram emot till nästa resa. Mikke hade redan tagit hustrun med syster på en tur två veckor tidigare. Nu gällde det istället att utnyttja de sista dagarna för säsongen för strandliv. Det var fortfarande 24 – 25 grader varmt i vattnet och närmare 30 i luften på dagarna och till detta i det närmaste vindstilla (förutom sista dan då det blåste litet). Även kvällarna var underbara och inte en enda kväll gick temperaturen under 20 grader när man släntrade hem från Faros mitt i natten.
Som tidigare nämnts ligger Zephyros Village precis på gränsen mellan strand och stad och dessutom på en återvändsgränd utan trafik och bara 50 meter från havet. Läget kan inte bli mera perfekt så jag kan varmt rekommendera stället. Dom har en officiell hemsida som heter www.zephyrosvillage.gr och jag kommer att göra en inofficiell sida med bilder som kommer att heta.
Resten av veckan handlade mest om sol, mat och Ouzo. Kanske kan det vara den senare som var orsaken till ett fenomen vi inte varit med om tidigare, eller var det kanske sängens riktning i förhållandet till grundvattnets rörelser? Vad som hände var dock att vi båda drömde hela nätterna och kom dessutom ihåg drömmarna på morgonen. Det var helt vansinniga drömmar och det var varje natt. Något som ingen av oss varit med om tidigare.
På måndagkvällen gick vi hem till Mikke som bjöd på cigarr, porsbrännvin och fiolspel, mycket trevligt. Vi avslutade kvällen som vanligt på Kafeneion Faros som ligger 62 trappsteg upp i en gränd från hamnen.Innehavare Ilias är en trevlig bekantskap och de skivade morötterna, gurkan och de extremt små och goda oliverna som alltid ingår när man beställer något gör besöket väl värt.
På tisdagen passade jag på att simma lite längre i havet, drygt 3 km blev det och på kvällen åt vi middag med Mikke på Arhontiko. Det är en färggrann restaurang i flera plan med en grönmålad palm i centrum. Mikke har varit där och hjälpt till att måla de orangea väggarna, man kan se att dom varit lite ”trötta” på slutet och kladdat lite på den stuckatur som eg. skulle vara vit. Vi kom vid detta tillfälle att tala om ett grekiskt fenomen som är ganska obegripligt och det är spolanordningen på flertalet toaletter. Man kan lätt se på folk om de varit på toaletten den senaste timmen för då har de en tumme med ett litet rött märke som man fått efter att försökt trycka ned den lilla blanka knopp ska utlösa spolningen. Det man gör när man trycker på knoppen är att man trycker på en luftpump som i sin tur ska utlösa spolningen. Man kan behöva trycka mycket hårt för att det ska hända något och självklart är en så komplicerad anordning trasig ganska ofta.
Kvällen avslutades på Faros och vi bestämde att vi nästa kväll skulle ses nere i hamnen då troligtvis Mimis båt (som ni som följt ”Wendel på Karpathos” tråden väl känner till) skulle sjösättas. Vi var där men såg varken till Mikke eller båten. Om den inte blev klar eller om det berodde på att det blåste lite mycket på onsdagen vet vi inte för vi träffade inte Mikke mer innan vi åkte på torsdag morgon. Vi passade på att åter äta en god middag och denna gång på Romios som ligger nere i hamnen, kanske inte så genuint men billigt och god mat. Vid detta tillfälle kom vi åter att undra över varför man beställer en huvudrätt som man ska klämma i sig efter alla goda förrätter när man ändå vet att man är mätt efter hälften av förrätterna. Hur korkat detta är blev man tydligt påmind om när man kom hem och steg på vågen. Även denna kväll avslutades på Faros och till en kopp kaffe hemma på hotellet avnjöts en jättecigarr jag fått av Mikke.
Torsdag morgon var det dags för hemfärd. Färjan som kom från Rodhos skulle gå 10:00 från Pigadia. Som ressällskap till första stoppet fick vi Andreas som förutom att äga Zephyros även är byggnadsinspektör både på Karpathos och grannön Kasos. Han kunde berätta att det ofta händer att det hus han ska inspektera inte har speciellt stor likhet med de ritningar som blivit godkända i byggnadslovet. Något som säkert är bekant för byggnadsinspektörer världen över. För att komma lite närmare Rethymnon där vi skulle kliva på transferbussen till Chania valde vi att inte stiga av båten i Sitia utan följde med till Agios Nikolaus som ligger mittemellan Sitia och Heraklion. Vi visste att om vi kom fram till Agios Nikolaus senast 17:00 så skulle vi kunna ta en Taxi till Heraklion och där ta en buss till Rethymnon som skulle komma fram precis i tid tills transferbussen skulle gå. Flytet fortsatte och vi kom med en minut tillgodo till Heraklion och vidare med bussen. Hem kom vi vid fyratiden fredag morgon.
Helt klart är att Karpathos är en ö man vill återvända till. Vi åker nog dit redan i slutet av april nästa år då jag planerar att lägga en veckas cykelträning inför Vätternrundan (300 km) på Karpathos. Sen kommer förstås hustrun med syster dit i mitten av september och antagligen jag och hustrun åter i oktober.
Vid tangentbordet,
Sten-Anders Fellman
E-posta detta ämne till en vän
Skrivarvänlig version av detta ämne
Bokmärk detta ämne (Om du är registrerad)
